9 Oktober 2014

Mustafa Can: ”Vad vore egentligen vår civilisation utan författarna med exilerfarenhet?”

Den 1 oktober ordnade Svenska PEN tillsammans med Fristad Stockholm en manifestation till stöd för fristadssystemet som hotas läggas ned sedan förvaltningsrätten slog fast att fristäder ”faller utanför den kommunala kompetensen”. Journalisten och författaren Mustafa Can var värd för kvällen. Här publicerar vi hans tal. 

Förra året beslutade kommunfullmäktige i Gävle att som första svenska fristad ska ta emot en hotad bildkonstnär och samtidigt bli medlem i ICORN, International Cities of Refuge Network, som är en medlemsorganisation som utgörs av fristäderna själva.

Men… moderaterna och sverigedemokraterna röstade mot beslutet. Gävlemoderaterna gick steget längre och överklagade medlemskapet i ICORN till Förvaltningsdomstolen – som gav dem rätt i att fristäderna skulle vara oförenliga med kommunallagen.

Gävlepolitikernas handlande får mig att tänka på en erfarenhet som är lika gammal som mänsklighetens kollektiva minne: nämligen uppbrottet, flykten, exilen …

Att tänka bort exilen som tema i litteraturen är att tänka bort själva litteraturhistorien. Kan vi ens föreställa oss hur kulturen skulle se ut utan denna smärtans och längtans estetik?

Vad … vore egentligen vår civilisation utan författarna med exilerfarenhet? Utan Ovidius, Vergilius, Homeros och Petrarca, utan Dante, Cervantes och Hugo, utan Zweig, Pasternak, Canetti och Celan och Mann och Weiss och Nabokov. Utan Berberova och Bunin, Hikmet, Auberbach, Gombrowicz och Brodsky? Eller utan de som lever och verkar idag: Adonis, Allende, Ben Jelloun och Djebar, utan Kundera, Farrah, Ugresic, Nam Le, Mengestu och Hemon, Bayrakdar och så många, många fler?

Ur Avståndet och landsflyktens smärta, ur kluvenheten mellan språken och identiteterna uppstår ett kraftfullt spänningsfält som ofta skärper den konstnärliga klarsynen. Otaliga exilförfattare har överlevt tiden och trenderna eftersom landsflykten tvingat dem till konstnärlig disciplin och till en sällsynt uppriktig vilja att undersöka något som kittlat människans nyfikenhet sedan begynnelsen: hur tiden, minnet, förlusten av det bekanta som ett hem, traditioner, dofter, ljud och smaker – hur det formar oss till de vi är.

Det är skildringar av förhållandet mellan fysiska hem och mentala kartor, mellan individen och massan, mellan massan och makten, mellan inbyggda existentiella lögner och ett autentiskt liv.

Kanske förstår nämnda politiker i Gävle sig inte på att en konstnär i en exiltillvaro ofta blir djärvare för att hon lösgjort sig från år av censur och självcensur. Att hon överskrider tiden och gör upp med förflutenhetens kränkningar, lögner och nedärvda politiska, religiösa, estetiska, moraliska, kulturella, sexuella, sociala ideal och dogmer.

Om dagens Gävlemoderater skulle kunna ropa över seklerna, vad skulle de då säga till Dante och alla de författare och konstnärer som drömde om kroppens och andens frihet och fann andrummet och friheten i andra länder?

Frågan måste kunna ställas, ty att inte minnas förflutenheten och människorna som befolkade den, som led och älskade och drömde, som vi lider och älskar och drömmer – det är att förgöra historien.

Vad skulle de säga till Nelly Sachs, vars judiska öde och exilen i Sverige gjorde henne till diktare och Nobelpristagare? Med vilka ord skulle de mot förklara sina invändningar mot fristadssystemet – om de stod öga mot öga mot den iranska poeten Naeimeh Doostdar, som idag har en fristad i Malmö?

Nej, Gävlemoderaterna är inte iskalla själar som engagerat sig politiskt med det uttalade målet att stänga ute människor. Men … den här historien vittnar om att förnuftet är en ganska sällsynt vara. För somliga människor är förnuft tydligen inte annat än de egna åsikterna.

Politikerna som motsatt sig fristadssystemet har uppnått makt och positioner genom att bruka just yttrandefriheten.

Hur ironiskt är inte detta egentligen? Att samma människor försvarar sig mot kritiken genom att säga att de – inte bara i teorin utan även i praktiken – självklart försvarar rätten till den konstnärliga fantasin och yttrandefriheten … Hur paradoxalt är det inte att samma politiker vill stänga stadsgränsen för förföljda konstnärer genom att bruka principen som deras verksamhet egentligen vilar på: nämligen yttrandefriheten.

Att få den ekvationen att gå ihop, med samvetet och hedern i behåll är en bedrift som borde få Wikitravel att ändra om i sina nätsidor. Gävle borde längre inte vara mest känd för den årliga julbocken, staden borde bli berömd för att Gävlemoderaterna fått ihop en olöslig ekvation – en bragd i klass med att göra uppror mot tyngdlagen och lyckas upphäva den.

Och Niclas Bornegrim, Gävlemoderaternas representant för kulturfrågar, säger sig veta att han har folket på gatan med sig, veta att fristadssytemet inte är en fråga för en kommuns verksamhet, veta att alla andra har fel eftersom han ju fick rätt av Förvaltningsdomstolen. Han vet att det inte regnar manna från himlen och att vi inte kan rädda hela världen …

Allt det Bornegrim säger sig veta får mig att tänka på Montaigne som en gång sa: ”Vad tjänar vetandet till – om vettet saknas?”

Det är lätt att raljera kring och låta sig provoceras av en så monumental principiell idioti och moralisk, politisk förnuftshalt av anorektiskt mått. Men när en fråga om yttrandefrihet – själva livsnerven för demokratin – förvandlas till skatte- och bostadspolitik och till en juridisk fråga – trots att inga andra svenska kommuner haft några invändningar tidigare … när Gävlemoderaternas handlande i praktiken innebär en markering mot om någon svensk kommun över huvud taget ska få vara fristad… ja, då kan man inte annat än påminna om att människan är utrustad med en stark förmåga att välja bort sådant som stör hennes världsbild.

Man kan heller inte tillräckligt nog påminna om att fristadssystemet inte handlar om att rädda hela världen.

Det handlar, i fallet Gävle, om att rädda en förföljd konstnär till ett liv där hon inte bara överlever – men där hon lever, till priset av 300 000 kronor om året. Det handlar, om vi tänker efter, i slutändan om att rädda en bit av oss själva. Rädda vår anständigt i en söndersplittrad tid där människor sjunker med sina drömmar till Medelhavets botten och ordet är hotat som aldrig förr. För det var just den som skickades till prövning i Förvaltningsrätten: vår anständighet. 

Mustafa Can på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm den 1 oktober 2014.