Återblickar – Svenska PEN 100 år

Svenska PEN grundades 1922, bara ett år efter bildandet av PEN International och som ett av PEN-nätverkets första center. Vid bildandet blev poeten, översättaren och litteraturkritikern Anders Österling, då även ständig sekreterare i Svenska Akademien, vald till första ordförande. Sedan dess har 16 personer innehaft posten som ordförande, och har liksom andra tongivande personer inom PEN lämnat ett viktigt avtryck i organisationens historia.

Som en del i firandet av Svenska PEN:s 100-årsjubileum vill vi uppmärksamma några av de som varit oumbärliga för PEN under åren som gått. I intervjuserien Återblickar – PEN 100 år delar åtta tidigare ordföranden och tongivande personer med sig av minnen och berättelser från sina år som PEN-engagerade. Tillsammans målar de en bild av en organisation i rörelse och ständig dialog med sin samtid, men med ett tidlöst och orubbligt åtagande: att främja mångfalden av uttryck och att på alla fronter belysa och motarbeta det fria ordets inskränkningar.

Intervjuerna är genomförda av Elin Alfredsson Malmros.

ETT LEVANDE SAMTAL

Jesper Bengtsson (ordförande Svenska PEN 2018–2023) intervjuas av Elin Alfredsson Malmros. Foto: Staffan Claesson.

Hur startade ditt engagemang i PEN?

Man kan faktiskt säga att mitt engagemang just i PEN började när jag blev ordförande 2018. Men jag har varit engagerad i yttrandefrihetfrågorna och i de frågor som PEN arbetar med i över 20 år, bland annat i rollen som ordförande för Reportrar utan gränser. Skälet till att jag ville engagera mig i PEN var att jag såg att organisationen är en på allvar global och bred rörelse som finns i alla världsdelar och i de flesta länder. Det är verkligen inte många motsvarande organisationer som har den spridningen.

Hur skulle du beskriva din första tid som ordförande?

Det skedde ett generationsskifte precis innan jag blev ordförande och många som hade varit med länge slutade. Halva styrelsen var i stort sett ny när jag började vilket gjorde det ganska enkelt för mig att hitta min roll i organisationen. Första tiden handlade mycket om att mejsla ut yttrandefrihetsfrågorna. Det var flera saker som hade hänt precis innan som aktualiserade viktiga principfrågor. Det handlade bland annat om Bokmässan 2017 där frågan var om PEN skulle delta vid samma arrangemang som Nya Tider. Den typen av principmässiga frågor följde med min roll där min uppgift blev att hävda yttrandefriheten, det vill säga att stå fast vid det faktum att PEN inte ska motsätta sig någons rätt att komma till tals, inte ens när det gäller de mest extrema grupperna. Den principen var viktig för mig. PEN ska inte vara en politisk pamflettmakare. Vi behöver inte ta ställning för eller emot. PEN ska snarare vara en plattform för att diskutera de här frågorna.

Man kan man säga att Bokmässan 2017 aktualiserade en spännig mellan PEN:s charter, där den första säger att yttrandefriheten ska försvaras och den fjärde att PEN också ska bekämpa lögnen. Hur ser du på balansakten mellan de två målen?

Jag tycker man kan göra båda två. Du kan ju bekämpa lögnen, men du behöver inte göra det med lagstiftning. Det har varit en viktig princip för mig hela tiden, att lögn, hatspråk och propaganda måste bekämpas. Men eftersom någon alltid måste definiera vad som är lögn och hat och vad som är propaganda, så riskerar man att gå fel om man använder det som en anledning att begränsa yttrandefriheten lagtekniskt. Men det är också författarens uppgift att just försöka hitta sanningen och att försöka angripa lögnen. Det kan man göra ändå, så jag tycker inte att det finns en konflikt mellan dem.

Vilket är PEN:s viktigaste uppdrag idag?

Jag skulle säga att PEN:s viktigaste uppdrag fortfarande är det väldigt konkreta, nämligen att stötta författare i andra länder, men också här hemma. Vi ska stötta de som får sina böcker beslagtagna, de som fängslas eller trakasseras. Jag skulle säga att det arbetet har blivit ännu viktigare de senaste åren med tanke på utvecklingen vi ser runtom i världen. I Turkiet ökar förtrycket alltmer. Situationen i Iran har varit konstant i 40 år och vi ser nu vad som händer i Ryssland. I Hongkong har man hamnat under kinesisk lagstiftning och i Filippinerna används hat och hot alltmer intensivt mot oberoende skribenter. Ukraina är det senaste exemplet. Där startade vi en akutfond som har fått in väldigt mycket pengar. Det var fantastiskt att se att det på så kort tid var möjligt att samla in så mycket till konkret hjälparbete. Med de medlen kan vi bidra till det som Thomas von Vegesack brukade kalla för kalsongfrågorna. Ibland är det faktiskt ett par nya kalsonger som författarna där ute behöver. Det behöver inte handla om de stora principerna, det kan också vara väldigt praktiskt och ibland är det i det mest konkreta vi kan göra störst skillnad. Men sen är det förstås otroligt viktigt med de principiella frågorna. PEN måste hela tiden ingå i diskussionen kring vad yttrandefriheten är för något och varför den är viktig. Att upprätthålla debatten kring de frågorna är viktigare än någonsin.

Så vad är yttrandefrihet? Hur definierar du det?

Då skulle jag vilja säga som Thomas von Vegesack sagt, nämligen att i den stund man ger sig på att definiera yttrandefriheten så är man redan ute på det sluttande planet. Yttrandefrihet är per definition någonting som inte går att definiera. Börjar du definiera det så bestämmer du också vad det inte är. Så då ska man vara försiktig med att definiera det, särskilt lagtekniskt förstås. Men för mig handlar yttrandefriheten i grunden om att det finns ett levande samtal och att det samtalet inte begränsas.

Om yttrandefriheten inte definieras går det inte heller att bestämma en gräns. Har yttrandefriheten inga gränser?

Det finns alltid en gräns. Förtal måste kunna existera som en begränsning och hot är en given begränsning. Hets mot folkgrupp är inte tillåtet och så ska det vara, det tycker jag är bra. Jag tycker att där vi ligger i svensk lagstiftning i dag är en ganska rimlig gräns. Det finns få länder som har en så vidlyftig yttrandefrihet som Sverige och det tycker jag är bra. Men sedan finns det diskussioner om vad man bör säga, men den normativa frågan är något annat. Jag tycker inte att man bör fara med osanning, jag tycker inte att man bör hata någon och jag tycker inte att man bör vara nazist. Men det är inte samma sak som att säga att det bör vara förbjudet. Etikens ram kan aldrig vara fast. Den kommer att variera utifrån vad människor tycker och vad de har för moraliska ställningstaganden kring vad som bör sägas och inte. Då är det viktigt att man kan tänka sig tillåta yttranden utanför de etiska principer man själv skriver under på. Det är en viktig kärna i yttrandefriheten.

Hur ser du på villkoren för yttrandefriheten idag?

Det är en dystrare bild än vad det var för några år sedan. Men de flesta har fortfarande en grundmurad idé om att yttrandefrihet är viktigt. Till och med i ett land som Iran ser man ju att 40 år av stenhård diktatur och kontroll av yttrandefriheten inte fått folk att avfärda yttrandefriheten. Tvärtom skulle jag säga. Hoten mot yttrandefriheten är större, men vi ser också tydligt hur motståndet mot inskränkningar är väldigt starkt vart vi än vänder oss i världen. Det jag kanske är mest rädd för, det är just det här att man i det upptrissade samhällsklimatet börjar anse att saker som man tycker illa om att folk säger också är saker som inte borde få sägas. Man borde nöja sig med att säga att man tycker illa om att det sägs.

Vilka är de största utmaningarna?

En stor utmaning för PEN är att det blir allt färre länder som organisationen kan verka i och att allt fler center tvingas i exil. Det är en tydlig utveckling de sista åren med Ukraina som det senaste exemplet. Men även PEN Afghanistan, PEN Belarus och PEN Myanmar har fått gå i exil. En annan enorm utmaning är det alltmer gränslösa kontrollsamhället. Jag tänker på den kvällen när vi delade ut Tucholskypriset till Gui Minhai och vi bokstavligt talat hotades av kinesiska ambassaden. Samma sak hade inte kunnat hända för tio år sedan, men Kina har vuxit sig så starkt att de kan kontrollera vad som sägs och skrivs och tycks överallt runtom i världen. Många auktoritära länder har idag ambitionen att kontrollera mer än det som finns inom deras egna gränser och det är en enorm utmaning för oss som verkar för det fria ordet.

Thomas Mann varnade på 1950-talet om ökad polarisering mellan öst och väst mot bakgrund av det då rådande hotet om kärnvapenkrig. Hur ser du på PEN:s roll där vi befinner oss nu, i en liknande situation?

Jag tänker nog att vårt huvudsakliga uppdrag där handlar om det ursprungliga, det som faktiskt var aktuellt redan när PEN grundades 1921, nämligen att motverka nationalism och propaganda. Det tror jag är det absolut viktigaste. Att motverka nationalism och propaganda blir i sig självt ett arbete för fred. Propagandan syftar ju mycket till att måla upp den andre som ett hot, som någonting man behöver beväpna sig mot för att försvara sig. Kan man desarmera en del av den retoriken och en del av den desinformationen så tror jag man kommit väldigt långt. Den franske nobelpristagaren Romain Rolland sa att det åren efter första världskriget behövdes en Andens International och det tror jag är viktigare än någonsin. Internationella sammankomster, sammanslutningar, och organisationer som för diskussioner om gemensamma tankar och inte om det som polariserar och bidrar till en uppdelningen mellan vi och dem.

Vilket är ditt starkaste minne från din tid som PEN-ordförande?

Ett mycket starkt och viktigt minne är det vi lyckades genomföra för PEN Afghanistan och deras familjer.

Efter några veckors intensivt jobb tillsammans med Utrikesdepartementet hösten 2021 lyckades PEN hjälpa representanter från PEN Afghanistan och deras familjer att lämna landet. Det var en massiv insats där PEN International, Svenska PEN och Utrikesdepartementet gjorde en insats. Det handlade om deras säkerhet. Jag har aldrig känt mig så lättad i min roll som ordförande som när jag hörde att de hade lyckats komma ut ur landet. Vi träffade dem sedan i Sverige där de berättade om hur flykten sett ut, om svårigheterna kring att komma med de svenska flygplanen, men hur de sedan tog sig ut stegvis under veckorna som följde. Det är det absolut starkaste mötet och minnet för mig.

Jag vill också nämna Tuscholskypriset som vi 2019 gav till Gui Minhai. Jag vaknade upp på morgonen samma dag som vi skulle dela ut priset och fick reda på att jag hade förolämpat 1,4 miljarder människor enligt den kinesiske ambassadören. Ordagrant sa han att de som var ansvariga för att dela ut priset inte längre skulle kunna känna sig säkra. Det är ju ett inte ett särskilt vagt uttalande utan ett ganska konkret hot, vilket gjorde att jag faktiskt började jag se mig om lite extra över axeln när jag var ute. Prisutdelningen visade sig orsaka en diplomatisk kris mellan Sverige och Kina. Där är jag glad över att den svenska regeringen faktiskt stod upp för oss och att kulturministern, som varje år, delade ut priset. Alla partier var på plats vid prisceremonin och visade sin solidaritet med oss. Det lyfte en del av bördan från oss. Det var dramatiskt, men jag tror att det förde med sig en del viktigt också. Det var många som genom den händelsen fick upp ögonen för Kinas agerande och för den makt landet har i stora delar av världen.

Ett tredje viktigt minne är förstås den stora internationella PEN-kongressen som vi höll i Uppsala hösten 2022. Det var en enorm kraftsamling för Svenska PEN där vi visade att vi är en organisation som mår väldigt bra och har många aktiva. Vi är många som verkligen är engagerade i det här. Vi samlade omkring 200 delegater från PEN-center över hela världen och gjorde det PEN ska göra, nämligen hålla samtal mellan författare. Det blev ett väldigt bra arrangemang och det är en upplevelse jag är väldigt glad för.

Vad tänker du kring PEN som organisation framåt? Vilka kommer att bli de främsta frågorna för PEN?

Samhällsutvecklingen kommer att göra att vi ägnar oss mer åt situationen i Sverige, tyvärr. Jag tror att vi kommer att se mer hot mot författare, fler kniviga ställningstaganden, fler brännande debatter och en ökad polarisering de närmaste åren. Det gör att vi kanske får flytta vårt fokus från länder längre bort där yttrandefriheten helt uppenbart är hotad och rikta blicken mot Sverige där yttrandefriheten är under hot på ett mer subtilt sätt. Under en period har vi levt i en relativt öppen tid men nu är vi tillbaka i en situation med starka motsättningar och ett otroligt upphettat samhällsklimat. Det skapar särskilda utmaningar.

INTERNATIONELLA PEN REFORMERAS 

Terry Carlbom (Internationell sekreterare i PEN International 1998–2004) intervjuas av Elin Alfredsson Malmros.

Hur startade ditt engagemang i PEN?

Min studietid spenderade jag i Uppsala där jag var föreningsaktiv. Under 60-talet var jag bland annat med och bildade en lokalavdelning av Amnesty i Uppsala. Dessutom blev jag aktiv i kommunpolitiken. Senare, 1979–1983 blev jag kulturattaché för Sverige i London och det var för mig gamla trakter eftersom jag är född och delvis uppvuxen i England. Under min tid som kulturattaché var mitt ansvarsområde kultur, forskning och utbildning. I uppdraget gjorde jag många besök på skilda universitet där man fortfarande undervisade i nordiska språk och litteratur. Frågorna om (svenska) litteraturens internationella villkor och plats i samhället blev mycket påtagliga. Detta i sin tur ledde till tillkomsten av en förening för översättare som jag var med och startade: Swedish-English Literary Translators Association (SELTA) - vilket öppnade för samarbete med Svenska Institutet. I samtal med översättare fördjupades förståelsen för litteraturens roll på den internationella arenan.

På 1980-talet var jag tillbaka i Sverige och blev kommunfullmäktiges ordförande i Uppsala. Carola Hansson var då internationell sekreterare för Svenska PEN och vi var bekanta med varandra. Vid den tiden ville hon ägna mer tid åt sitt författarskap. Trots att jag inte var aktiv författare bad hon mig ställa upp som kandidat till styrelsen. Jag visste mindre om PEN då, men det lockade med frågor rörande yttrandefriheten och dess gränser. Jag tackade ja till att efterträda henne.

Vill du beskriva tiden du verkade i som PEN-engagerad?

När jag kom in präglades Svenska PEN starkt av Myrdalaffären. Frågan om yttrandefrihetens gränser var konstant närvarande, och därmed också frågan om PEN:s identitet. Vad gäller Myrdalaffären var det en vansinnig tankeoreda över helheten. Myrdalister hemsökte Svenska PEN och krävde att vi offentligt i yttrandefrihetens namn skulle stötta det som hände på Himmelska Fridens torg. Jag var med på mötet där dåvarande ordförande Theodor Kallifatides upplevde stämningen som djupt anti-intellektuell – och han avgick. Ett resultat av Myrdalaffären var att väldigt många lämnade Svenska PEN. Så hela den här perioden ställde organisationen inför frågan om dess existens och identitet. I Svenska PEN:s stadgar stod tydligt hur man kunde bli medlem - men inte hur man kunde bli av med någon!

Då var det enligt min mening PEN:s smala lycka att Monica Nagler kom in som ordförande. Hon var en policydebattör, charmig och principfast. PEN:s identitet ligger i charterskrivningen, som ställde krav som vi nu överförde till stadgarna. Accept av övergripande etik blev förutsättningen för medlemskap. Med hjälp av Eugene Schoulgin och andra trotjänare kom Svenska PEN på anständiga fötter igen och fokus riktades alltmer mot den internationella organisationen. Efter något år helades organisationen och Svenska PEN fanns åter på banan, - redo att fortsätta det internationella uppdrag som företrädarna Per Wästberg och Thomas von Wegesack representerade.

Hur fungerade den internationella organisationen vid den här tiden?

PEN International hade trots alla sina förtjänster en potential som verkade outnyttjad. Organisatoriskt leddes PEN International av en namnkunnig president, med en Internationell Sekreterare som VD och drivande kraft. Internationell sekreterare då var sedan många år fransmannen Alexandre Blokh, bosatt i Paris. Hans insatser för PEN International, inte minst gentemot UNESCO, var ovärderliga. Det lilla och beundransvärt kraftfulla sekretariatet (med Jane Spender, Sara Whyatt med flera) låg i London. Årligen samlades man till en internationell kongress någonstans i världen.

Men, tyckte många, PEN International verkade missa att fördjupa den interna demokratin, att bredda dess representativa form, och att därmed växa. Det uppstod en intern rörelse som ville reformera organisationen. Den dynamiken återfanns framför allt i våra två Amerikanska PEN-center (New York och West Los Angeles). PEN International måste växla upp till att bli en modern NGO, tyckte man. PEN International var ju ändå den enda författarorganisation som legitimt kunde kalla sig ’internationell’!

Kongressen i Guadalajara i Mexiko 1996 var viktig på många sätt. Svenska PEN var väl representerad. Där träffades de som var reformvänliga och utbytte tankar och idéer om vad PEN skulle vara i framtiden. Thomas von Vegesack, Monica Nagler och undertecknad var bland andra med vid mötet. Det följdes upp påföljande år i Skottland och en positiv inställning till förändring var tydlig. Inför nästföljande kongress i Helsingfors anmälde Alexandre Blokh sin avgång. Den framtida mandatperioden bestämdes till tre år. Jag ombads kandidera - och blev hans efterträdare.

Det var alltså för detta reformarbete du blev vald till internationell sekreterare?

Detta tillhörde definitivt uppdraget! Signalen från medlemsföreningarna var alltså ökad handlingskraft förenat med fördjupat medlemsengagemang. För att lyckas handlar det bland annat om hållbara stadgar. Stadgar skrevs även för underkommittéerna Translation and Linguistic Rights, Writers for Peace, Writers in Prison, Women Writers.

Goda spelregler ger ryggrad. Organisationens grundläggande värden blev tydligare i och med reformarbetet och det fick hela organisationen att fungera bättre internationellt.

Med detta sagt, så dominerades mina sex år av andra aktiviteter: oupphörliga resor till skilda PEN-föreningar i väldigt många länder. För att manifestera gemenskapen, för att påminna om våra chartervärden, för att peppa PEN-aktivister under respektive lands förutsättningar att fungera som NGO. Det blev otroligt lärorikt. Världen runt, med två extensiva resor genom Afrika. Och att på plats uppleva hur skör demokratin kan vara när det gäller yttrandefrihetens gränser.

Hur ser du på PEN:s uppdrag idag? Vad utgör kärnan i organisationen?

PEN är inte en fackförening som behandlar exempelvis ersättnings- och anställningsfrågor för författare. För PEN handlar det om – jag återkommer ideligen till detta – chartervärdena. Varför är yttrandefrihet intressant? Det är helt enkelt därför att yttrandefriheten - och ett fritt utbyte av litteratur och idéer - är en nödvändig förutsättning för civiliserade samhällen med humanistiska ideal. Faktiskt. Jag talar inte om den laglöst populistiska yttrandefriheten, utan om hur vi reglerar yttrandefriheten så att vi inte förlorar den. Lättsinnig populism måste motarbetas och för att klara det måste vi medvetandegöra och föra en diskussion kring hur lagen samspelar med etiken; skyddet för individen i avvägningen med värdet av yttrandefrihet. Det är i det offentliga rummet vi måste föra denna diskussion, och det är där vi måste ha klart för oss vad skillnaden är mellan den lagbundna yttrandefriheten och de etiska förutsättningarna för densamma. I de rum där de samtalen förs, där ska PEN finnas.

Vill du utveckla dina tankar kring den lagbundna yttrandefriheten och dess etiska förutsättningar?

Det etiska området är alltid mindre än det lagliga. Du ska ha juridisk rätt att säga vad du tycker. Men det kan vara oförenligt med att vara medlem i PEN. När lagen ger grönt ljus är inte sällan den etiska ramen snävare, den är mer uppfordrande och ställer komplexa frågor som sträcker sig bortom huruvida något är juridiskt försvarbart eller ej. Och inte minst: litteraturen är internationell, och får aldrig trumfas av snäv nationalism. 

Tycker du PEN som organisation har hittat rätt i de här frågorna?

De styrande dokumenten finns på plats. Men inte ens vår Charter är skrivet i sten. Vi får inte tro att vi skriver för evigheten. Vi måste fortsätta påminna om ansvaret att delta i dialogen kring vad som är etiskt försvarbart. Det är när man lär sig diskutera etiken som man förstår att det är vi som formulerar den värld vi vill leva i. Yttrandefriheten är en rättighet, men det handlar i huvudsak om en rättighet att ta ansvar – ett ansvar att ingå i dialog med de etiska värdena – tillsammans med PEN och med andra.

Vilket är PEN:s viktigaste uppdrag idag?

Att förmedla charteridealen är att framhäva den kraft som finns hos den fria kreativa individen. Förlorar vi det sker en utarmning av det offentliga samtalet. Uppgiften för PEN är alltså ytterst att stötta de kreativa människor som ska bidra till att skapa en värld där vi kan förmå oss att tänka till och granska våra egna drömmar, våra fördomar, våra egna inlärda beteenden och oförmågor. Vi föds med en inbyggd indoktrinering i de värdesystem vi lever i. Hur frigör man sig från den? Vi kan bli så djupt präglade av omgivningsarv att vi finner oss oförmögna att ifrågasätta. Hur får man individer att lyssna? Den bravurförsedda individen har en tendens att bli hemmablind. Men en ömtålig själ kanske har funderat mer på att ifrågasätta varför vi har de värderingar vi har. Det är en fråga om introspektion och den lär man sig sannolikt främst genom att läsa och diskutera böcker! Och då måste vi i första hand försvara författarna.

Thomas Mann varnade på 50-talet om ökad polarisering mellan öst och väst mot bakgrund av det då rådande hotet om kärnvapenkrig. Hur ser du på PEN:s roll där vi befinner oss nu, i en liknande situation?

PEN International tar entydigt ställning för Ukrainas rätt att försvara sig mot Rysslands orättfärdiga krig. Men PEN:s uppgift är att inte bli antirysk. Man måste skilja på folk och kulturer respektive den styrande politiken. Jag ska inte dra PEN:s historia, men ”klubben” tillkom ju omedelbart efter Första Världskriget, när hätska antityska stämningar rådde i samhället, för att möjliggöra förutsättningslösa författarsamtal mellan engelska, belgiska, franska, tyska och andra författare. Inbakat fanns vikten av att påminna om det litteraturhistoriska kulturarvet som Världsarv. Praktiskt kombinerat med gästfrihet utan geografiska eller andra gränser! Ett tilltalande ideal, tycker jag, även idag. För 20 år sedan hade vi ett dynamiskt kollegialt ryskt PEN - måtte det få återuppstå med full kraft, till förmån för ett sundare samhälle och en fredligare värld.

Hur ser du på framtiden vad gäller yttrandefriheten?

Med en tillkämpad optimism. Men utan organisationer som Svenska PEN som håller styrfart så är vi sämre ute. I en tid när vi förstår vilken skör värld vi lever i och vilka påfrestningar den kommer att utsättas för är det väsentligt att vi håller etiken och internationalismen som grund för det goda samtalet. I det perspektivet är PEN:s chartervärden omistliga!

HUR MÅR YTTRANDEFRIHETEN I SVERIGE?

Elisabeth Åsbrink (Ordförande i Svenska PEN 2017–2018) intervjuas av Elin Alfredsson Malmros.

Hur började ditt engagemang i PEN?

Jag var medlem i många år men jobbade på SVT och det fanns kollegor som tyckte att mitt medlemskap var problematiskt i förhållande till public service krav på att inte vara förbunden med en annan organisation. Det var ju inget reellt problem men den eventuella konflikten gjorde att jag låg ganska lågt till en början. När Ola Larsmo skulle lämna ordförandeuppdraget blev jag approcherad av valberedningen med frågan om jag kunde tänka mig att ta över. Det var ett stort åtagande och jag fick tänka över beslutet väldigt noggrant. Jag är inte uppvuxen med föreningsliv och har ingen vana av att sitta i styrelser, så jag hade dålig koll på det rent formella. Men när jag till slut tackade ja, kändes det stort, fint och hedrande. Vid det laget hade jag dessutom lämnat public service och var heltidsförfattare sedan några år tillbaka. 

Hur skulle du beskriva din tid som ordförande?

Min ambition var att ägna mig åt Norden och Sverige eftersom jag tyckte att frågorna på hemmaplan var underprioriterade. Men min tid överskuggades helt av internationella frågor. Jag blev intervjuad i princip varje dag under det där året! Det handlade om Erdoğan som genom Interpol gripit svenska medborgare med turkisk anknytning. Det var också mycket kring Kina och Gui Minhai. Vi drev dessutom en stor kampanj till stöd för den saudiarabiska bloggaren Raif Badawi som var hotad av tusen piskrapp. Det var ett enormt tryck. Men jag är väldigt stolt över det vi åstadkom, både vad gäller Turkiet, Kina och Saudiarabien. Vi hade ett väldigt bra samarbete i styrelsen och med andra PEN-grupper internationellt.

Under det året (2017) blev jag kontaktad av Hédi Fried som oroades över Sverigedemokraternas framfart. Hon ville starta en kampanj för demokrati och vi i Svenska PEN gick med direkt. Jag kopplade in mitt förlag (som då var Natur & Kultur) och vi jobbade fram en antologi utifrån demokratifrågor som såldes till förmån för Svenska PEN. Jag tror att det genererade över 100 000 kronor som gick rakt in i verksamheten. Jag engagerade mig också i en föreläsningsserie på samma tema. Vi i den dåvarande styrelsen hann med oerhört mycket under mitt år som ordförande. För det blev bara ett år. Jag hade tänkt att vara kvar längre men både min mamma och pappa råkade ut för sjukdomar och jag räckte helt enkelt inte till. Det var inte min avsikt att gå så tidigt och det är fortfarande något jag tycker är sorgligt.

Vilka frågor drev ditt engagemang i PEN?

Det jag ville ägna mig åt som ordförande var den inhemska debatten kring yttrandefrihet. Det internationella arbetet är en så självklar del av PEN:s verksamhet, många arbetade med de frågorna och tänkte på dem. Men jag ville initiera fler samtal om Norden och villkoren för yttrandefriheten här. Vad har vi för yttrandefrihetshinder? Hur för vi samtal? Hur kan konstnärer och författare var kontroversiella och vad får de för reaktioner? Jag försökte dra i gång det arbetet på olika sätt. Konkret handlade det bland annat om att föra samtal med Polismyndigheten och få en förståelse för att hot mot journalister och författare, eller andra som arbetar med offentliga samtal, bör betraktas som någonting annat än de hot som ”vanliga” medborgare blir utsatta för. När en författare, journalist och opinionsbildare hotas, drabbar detta långt fler än bara den hotade individen. Ett helt samhällsklimat påverkas, själva demokratins kärna. Hot mot journalister och författare bör alltså betraktas som en egen brottskategori och hanteras särskilt. Men det var svårt att få genomslag hos polisen som gärna ville arbeta med de här frågorna, men som sade sig sakna resurser. Det är något PEN måste fortsätta dra i.

Om vi ser till PEN:s uppdrag, vilken är organisationens främsta uppgift enligt dig?  

Kärnan är ju klar: att skydda författare och andra utövare av yttrandefriheten och att värna det fria ordet. Kina, Ryssland och Turkiet går mot alltmer auktoritär styrning, ett antal länder i Mellanöstern likaså - så det finns oändligt mycket att göra internationellt. Det är väl kanske därför man inte riktar blicken mot Sverige och Norden. Här finns en lagstadgad yttrandefrihet men det finns viktiga principiella frågor att ta ställning till även här. Trots det hamnar de ofta lite utanför debatten. Ett exempel är alla år då Lars Vilks hotades till livet. Det borde vara en självklarhet att en organisation som PEN tar ställning för en person som lever under dödshot i Sverige för sitt konstnärskaps skull.

Ett annat exempel är diskussionen rörande en bojkott av Bokmässan för att Nya Tider var där. Det här är en principiellt svår fråga och eftersom PEN är starkt fokuserat på det som händer internationellt får ett ”svenskt” problem av det här slaget svårt att komma upp till ytan. Men i den dåvarande styrelsen satte vi oss ned, argumenterade och diskuterade fram och tillbaka och kom till slut fram till en ståndpunkt som jag är väldigt glad över, nämligen att man inte ska bojkotta Bokmässan - och att det finns väldigt goda skäl för det.

De tre första paragraferna i PEN:s charter handlar om värnandet av yttrandefriheten. Den fjärde och sista paragrafen talar om att man också ska motverka lögnen. Hur ser du på förhållandet mellan de här värdena? Hur ska PEN lyckas med uppgiften att värna yttrandefriheten och samtidigt motarbeta osanning?

PEN:s uppgift är att skydda yttrandefriheten, inte att sätta upp gränser för den. Vi har redan gränser som formuleras i förtalslagstiftningen och i hetslagstiftningen. Om det är någon som hotar eller hatar, då är det ett brott. Om det handlar om lögner, då avslöjar man dem och berättar varför de inte stämmer. Det är sådant man kan bemöta på ett demokratiskt plan, alltså utan att begränsa yttrandefriheten ytterligare. Den fjärde paragrafen är lite tvetydig. PEN ska aldrig någonsin arbeta för att begränsa yttrandefriheten, inte ens i ”det godas” namn. Då är man ute på en farlig väg.

Hur ser du på villkoren för yttrandefriheten i dag?

På ett plan har Sverige en god och stark lagstiftning vad gäller yttrandefriheten. På ett annat plan lever vi i ett samhälle där sociala medier skapar en polariserad samtalston. Det behövs ingen lagstiftning för att tysta människor här - det behövs bara en hatstorm. Har man varit med om att få troll efter sig, då tänker man sig för innan man går ut i den offentliga debatten igen. Det betyder att även om vi har en lagstiftning som i princip tillåter mycket, så lever vi i ett socialt och kulturellt klimat som är inskränkande därför att människor börjar censurera sig själva. De här frågorna tänker jag att PEN skulle kunna arbeta mer med. Här tror jag på samarbete och nätverk, framför allt för att stärka den personen som blir utsatt. Det handlar om att se till att människor vågar skriva och tycka vad de vill - och att de ges möjlighet att argumentera med sina meningsmotståndare! Det är inget fel att ha olika åsikter. Men nu riskerar personer som yttrar vissa åsikter att hamna i en sorts straffsituation där de kan bli väldigt hårt åtgångna. Det skrämmer människor och – tror jag – radikaliserar dem. Där kan PEN göra mycket.

Om man ser till begreppet yttrandefrihet, skulle du säga att det har förändrats över tid, hur man ser på betydelsen av yttrandefrihet?

Vem du än är och vad du än tycker så ligger yttrandefrihetens kärna i att släppa fram åsikter du inte gillar. Att släppa fram åsikter som du delar är aldrig svårt. Det är helt ointressant att prata om yttrandefrihet ur den aspekten. Kampen för yttrandefrihet handlar i princip alltid om de åsikter man avskyr mest. Men det är en tanke som inte många orkar tänka. Om vi tar Rasmus Paludan som exempel. Många uttrycker, nästan med ett slags automatik, att han bör förbjudas från att uppträda på allmän plats. Jag anser att man självklart kan anmäla honom för hets mot folkgrupp så får en domstol pröva saken. Men reflexen att man hatar hans åsikter och att han därför inte borde få uttala dem är alltför stark och ogenomtänkt. Där tycker jag att en organisation som PEN bör leda diskussionen. För, som sagt, vad är yttrandefrihet egentligen? Jo, att släppa fram de åsikter man avskyr.

Vilka frågor tycker du är viktiga för PEN att diskutera framöver?

I dagsläget är det omöjligt att svara något annat än frågan om hur man bemöter auktoritära och ickedemokratiska krafter. Vi tänker för lite på de här frågorna med tanke på hur stort problemet är och med tanke på hur de här krafterna närmat sig oss alltmer. Jag har kontakter i Ungern, förtvivlade författare och journalister som har blivit fråntagna sin plattform helt och hållet. Samtidigt vet vi att Sverigedemokraterna har Ungern som ideal. Hur kan man lära sig att hantera de här hatstormarna? Hur har man gjort i andra delar av världen? Hur kan vi stödja människor så att de inte behöver vara rädda för att uttala sina tankar och åsikter?

Innan vi avslutar, vill du dela med dig av något särskilt minne från tid som ordförande?

När jag var ordförande hölls den årliga internationella kongressen i Lviv, Ukraina. Det var första gången jag var där och en väldigt stark upplevelse. Särskilt med tanke på judarnas historia och vilket fruktansvärt öde de gick till mötes just i Lviv under andra världskriget. En annan sak var mötena med roliga människor, till exempel Paul Auster som var där som representant för PEN America. Vi satt en natt och drack whisky tillsammans - helt klart ett av mina roligare minnen från den kongressen. Man kan röra sig på flera nivåer, även i PEN. Det är inte bara elände.

LITTERATUREN SOM FRISTAD

Ola Larsmo (Ordförande i Svenska PEN 2009–2017 samt styrelseledamot i PEN International sedan 2018) intervjuas av Elin Alfredsson Malmros.

Hur började ditt engagemang i PEN?

Redan i gymnasiet var jag med i Amnesty. Under 70- och 80-talen var det ett väldigt starkt engagemang både hos Amnesty och PEN för sovjetiska författare som satt fängelse för vad de skrev. Jag minns mycket tydligt en demonstration PEN organiserade för författaren Irina Ratušinskaja utanför Sovjets ambassad, det var 1985 tror jag. Det var då jag blev intresserad av PEN. På sätt och vis växte Amnesty ur PEN en gång i tiden. Det var PEN som arbetade upp metodiken att ge offentlighet åt politiska fångar, författare i det här fallet, genom kampanjarbete och så vidare. De metoderna plockade Amnesty sedan upp och har utvecklat vidare genom åren. Så att vara medlem i Amnesty och att som författare bli medlem i PEN, det var ett ganska naturligt steg. Men sedan gick jag faktiskt ur PEN tillsammans med många andra under bråket kring Myrdal. Jag vet att jag, Peter Englund och Stefan Helgesson skrev en ganska arg artikel i DN där vi sa att vi inte kunde vara med i PEN så länge Myrdal var medlem. Han hade ju försvarat det som hände på Himmelska fridens torg i Peking. Sedan när jag så småningom fick frågan om jag ville bli ordförande i PEN var jag inte ens medlem. Jag hade ju gått ur. Då sa den dåvarande styrelsen att ”om du vill vara ordförande så väljer vi väl in dig igen.” Och så blev det.

Hur var första tiden som ordförande?

Jag hade tur som hamnade i en väldigt bra styrelse. Folk var redo att sätta i gång och jobba och det gjorde vi. Vi förde en utåtriktad verksamhet med bra kontakt med medierna. Situationen var sådan att behovet av PEN bara växte och växte. Det är egentligen förskräckligt att PEN är så viktigt som det är. Ursprungsidén med PEN, en sällskapsklubb där man talar om litteratur är inte så dum. Men PEN:s frågor rörde sig då som nu rakt in i världspolitiken, vilket ställer ganska stora krav. Det var något vi kände också i den dåvarande PEN-styrelsen, att nu måste vi jobba. Det förväntas av oss.

Vill du beskriva tiden du verkade i? Hur var samhällsklimat under dina år som ordförande?

Vad som har hänt är att vi har fått uppleva samma situation som det som gjorde PEN till en viktig organisation på 30-talet. Du känner kanske till historien om kongressen i Dubrovnik där H. G. Wells bestämde sig för att låta den judiske författaren Ernst Toller prata trots protester från det då nazistiska, tyska PEN. Det var där PEN blev till en politisk organisation. Man kan säga att samma utveckling sker idag där just de grundläggande demokratiska kärnvärdena, som yttrandefriheten till exempel, ifrågasätts alltmer i världspolitiken. Precis innan jag kom hit satt jag och läste PEN Americas rapport om ”gag rules” i skolan där de visar hur olika skolnämnder i amerikanska delstater börjar plocka bort det som handlar om homosexuellas och svartas rättigheter steg för steg. Det händer nu på bred front i USA. Det händer i en demokrati. Vi lever mitt i det här och det är ingenting att sticka under stol med. Just den här utvecklingen har gjort PEN betydligt mer relevant, men det har också gjort att vi har behövt försvara allt fler författare världen över.

Vad var det viktigaste som utfördes under din tid som ordförande?

Under min tid blev Svenska PEN alltmer engagerade i det som kallas för fristadssystemet, ICORN. Jag minns att vi fick göra nästan brandkårsutryckningar för hotade författare som kommit till Sverige och sökt asyl men som inte fått uppehållstillstånd. Ett mycket tidigt fall när jag fortfarande var ganska ny var Anisur Rahman från Bangladesh. Han hade blivit utsedd till fristadsförfattare i Uppsala men fick inte uppehållstillstånd. Så vi hamnade i ett verkligt moment 22 där staden hade bjudit in honom men Migrationsverket nekat honom uppehållstillstånd.

Vi hade långa diskussioner med Migrationsverket och till slut fick vi faktiskt igenom att författare genom fristadssystemet skulle omfattas av samma lagstiftning som till exempel IT-specialister som kommer hit och söker uppehållstillstånd för att jobba i två år. Vi hade en intensiv diskussion och det var någonting som vi gjorde bra tycker jag. Men det fanns också ett politiskt motstånd. I samband med ICORN:s framväxt i Sverige så fanns det politiker som starkt ifrågasatte värdet av att betala en utländsk och hotad författares uppehälle. Ett av argumenten emot fristadssystemet var att kommuner inte ska ägna sig åt utrikespolitik och genom att skydda en hotad utländsk författare menade man att man ägnar man sig åt just detta. Det gick så långt att fristadssystemet anmäldes till förvaltningsrätten och fälldes i första vändan. Hela hjälpsystemet hängde i luften under den här tiden. Men i andra vändan i förvaltningsdomstolen fick de nej. Det var en dramatisk tid men idag står fristadssystemet stabilt och Sverige är det land med flest fristäder.

Under den här tiden startade vi också tidskriften Dissidentbloggen som nu heter PEN/Opp. Vi fick pengar från SIDA och vi förde diskussioner om hur man ska betrakta bistånd. Hur ser bistånd ut om man ska stödja rätten för det fria ordet? Man kan inte mäta yttrandefriheten. Du kan rapportera sex meter asfalterad väg eller tre borrade brunnar, men hur många meter yttrandefrihet? Tidigare kanske man tänkte att man skulle skicka pengar för att bekosta en dator att skriva på. Men en författare idag har så gott som alltid tillgång till en dator och säger: ”Vad jag vill är att du lyssnar på mig.” Då är det vår roll att ge möjligheten att utrycka sådant som annars inte kan sägas eller skrivas, snarare än att köpa de där datorerna. Där är PEN/Opp en värdefull plattform. Vår första redaktör, Elnaz Baghlanian, arbetade hårt för att få allt på plats. Att tidskriften blev vad den är idag är mycket hennes förtjänst.

Vad skulle du säga är PEN:s viktigaste uppdrag idag?

Redan Goethe pratade om världslitteraturen som ett gemensamt språk och det är väl ganska uppenbart för alla som är intresserade av litteratur att den är just det. Vi kan till exempel titta på nobelpristagaren Abdulrazak Gurnah. Han skriver i en västerländsk romanform, fyller den med erfarenheter från olika kulturmöten och maktstrider i Östafrika och gör det han berättar tillgängligt för oss alla. Det är helt fantastiskt. Litteraturen erbjuder en form att kommunicera globala erfarenheter och PEN:s roll är att motarbeta hot mot den kommunikation som litteraturen utgör.

Vi har sett PEN utvecklas från en litterär salong till att bli mer av en människorättsorganisation. Har PEN:s huvudsakliga uppdrag förändrats över tid eller förblir det detsamma?

Jag tror inte att det går att separera på det sättet. Visst, det har skett en professionalisering som jag tycker att vi i Svenska PEN ska fortsätta leva upp till. Men vi har alltid försvarat dem som vill prata om det man inte får prata om. Det spelar nästan ingen roll vad ämnet är. Vill man prata om viktiga saker men inte får skriva om dem, då är det PEN:s mandat att försvara de som tystas.

Ser man till historien så finns det en stark koppling mellan den seriösa, nyskapande litteraturen och kampen för yttrandefrihet. Det går inte att separera. Den där konstiga idén om att det finns nyskapande litteratur å ena sidan, och politisk litteratur å andra sidan, den stämmer helt enkelt inte. Bland alla nobelpristagare de senaste hundra åren har mellan hälften till en tredjedel suttit i fängelse eller varit i landsflykt, däribland författare man kanske inte tänker på som Samuel Beckett och Sigrid Undset. Den senare, en av mina favoritförfattare, fick fly till Sverige i släde från SS. Hennes son blev skjuten till döds av tyskarna. Så ser en nobelpristagares erfarenheter ut också.

Du nämnde Amnesty. Vad är det som utmärker PEN och varför behövs PEN bredvid andra civilsamhällesorganisationer?

Det finns alltid mellan 150 och 300 olika lokala PEN-center världen över och det som är intressant med den här organisationen är att den är absolut platt. Det är ingen pyramid. Det innebär att jag kan lyfta på luren och ringa till en PEN-medlem i Filippinerna och fråga hur det fungerar hos dem. Det är en unik organisation på det sättet. Det finns ett intressant kapitel i den bok som kommer ut nu om PEN:s historia som handlar om jiddisch-PEN. Det var på sent 20-tal som flera författare som skrev på jiddisch hörde av sig till PEN International i London och vill skapa ett jiddisch-center. PEN svarar då att det redan finns ett polskt center och att de allra flesta som talar jiddisch bor i Polen. Men de som talade och skrev jiddisch var spridda på olika platser världen över. De som ville bli medlemmar bodde i Lettland, i New York, eller Warszawa, och då inser man att nej, litteraturen är inte nationell på det sättet. Centren måste bildas efter språk och inte efter nationer. 

Thomas Mann varnade på 50-talet om ökad polarisering mellan öst och väst mot bakgrund av det då rådande hotet om kärnvapenkrig. Hur ser du på PEN:s roll där vi befinner oss nu, i en liknande situation?

Det är väl så enkelt som att polarisering gör en dum i huvudet. Det är också en sådan sak som en del har lite svårt för i PEN-mandatet, att PEN faktiskt menar att man ska prata med alla. Vi håller inte med alla, vi samarbetar inte med alla, men vi pratar med alla. Det är ju någonting som är jättekänsligt nu, att det under det pågående kriget har höjts röster där en del menar att man ska sätta all rysk kultur i karantän. Det kan vi inte göra. Men däremot kan vi göra allt vi kan för att stödja Ukrainska PEN, hjälpa dem att motverka propaganda och hålla alla kanaler öppna för deras röster. Där får vi inte snubbla.

Notera att PEN:s charter har två paragrafer, en som säger att vi alltid åtar oss att försvara yttrandefriheten, men att vi samtidigt måste motverka propaganda och det vi idag kallar ”hate speech.” Vi måste göra både och. När man hamnar i olika besvärliga situationer som vi gjorde till exempel när Nya Tider skulle medverka på bokmässan 2017 och många undrade vad PEN tyckte om att ha dem där eller ej, då måste man stå fast vid att vi håller på bägge punkterna. Jag är för yttrandefrihet, jag tycker inte att vi ska hindra dem från att ge ut sin tidning eller skriva vad de vill. Men jag har också åtagit mig att motverka den sorts propaganda som de vill sprida. Så jag måste göra bägge sakerna. Vi kan inte ta vågskålen och säga att vi tar bort lite yttrandefriheten för lite mer förståelse eller tvärtom. Thomas Mann skriver så fint i det tal han skulle hållit på den inställda PEN-kongressen 1939 att ”demokratin är den plats där friheten och jämlikheten möts.” De där bägge sakerna hänger hela tiden ihop, väldigt, väldigt nära.

Hur ser du på förutsättningarna framåt för yttrandefriheten?

Jag är optimist på lång sikt och pessimist på kort sikt. Du känner till Martin Luther Kings citat: ”Historiens båge är lång men den böjer sig långsamt mot rättvisan.” Hela demokratins utveckling har ju sett ut så. Vi har tre stora framtidsfrågor att diskutera nu här i Uppsala under kongressen: skyddet för dem som talar om klimathotet, hatspråk och övervakning. Vi ser nu, framför allt i Latinamerika, hur journalister och författare som lyfter klimatfrågan hotas. Vi ska inte bli en klimatorganisation. Jag tror att vi ska akta oss för att sprida ut oss för mycket, vi ska hålla oss till vårt mandat. Men vi ska försvara dem som vill diskutera svåra saker öppet. Formen för det spelar ingen roll, om det är dikt eller reportage. Vi ska försvara litteraturen och yttrandefriheten och genom att göra det försvarar vi väldigt många andra saker också. Därför fortsätter PEN att vara en nödvändig organisation.

Jag minns min allra första kongress. När det var en minut kvar av förhandlingstiden så var det en kille som reste sig upp och sa: ”Vad gör PEN egentligen för valarna?” Då var det Eugene Schoulgin som satt som ordförande för det mötet och han sa väldigt diplomatiskt: ”Ja, vi är ju en organisation för sådana som skriver och valar skriver inte.” Så tänkte den här killen efter en stund och sa: ”Nej, men de sjunger.” Hade PEN gått med på att ta ansvar för valarna, så hade jag kanske inte blivit så långvarig i organisationen. Men det där visar vad PEN är, det är både varmluft och samtidigt fullkomligt livsavgörande saker och bägge sakerna måste få vara med.

HÖJDA KVINNORÖSTER

Monica Nagler (Ordförande Svenska PEN 1995–2001) intervjuas av Elin Alfredsson Malmros.

Hur startade ditt engagemang i PEN?

Jag var med i PEN ganska tidigt. På den tiden var jag litteraturagent och representerade franska, tyska, engelska och amerikanska förlag i Sverige. Det här var på 60-talet och jag var en av de allra första. Genom arbetet kom jag i kontakt med förlag och författare och blev på så sätt sedan invald i PEN. Det var ju mycket ärofyllt, men jag insåg snart att det var en synnerligen patriarkalisk organisation. Det var de stora författarna för sig och sedan vi kvinnor som skulle vara något slags kaffeflickor. Det finaste man kunde bli som kvinna var en så kallad ”klubbmästare” och då fick man ordna med maten på PEN-mötena. Det var verkligen en patriarkal ordning med lysande stjärnor som bara pratade med varandra. Jag kommer ihåg när vi var vid det som sedan blev den etnografiska institutionen, det otroliga huset på Djurgården, då satt männen med sina cigarrer och kvinnorna serverade.

Hur var det att vara kvinna på de tillställningarna?

Jag var en person som tänkte mycket kring feministiska frågor. Så i mina ögon var det väldigt föråldrat och jag kände mig inte bekväm i den strukturen. Under några år höll jag mig borta. Men sen blev det bättre och då var jag med igen.

Så det dröjde innan ditt engagemang tog fart på riktigt?

Under flera år var jag delvis utomlands och pendlade mellan Stockholm och Wien där min man var chef för Internationella Helsingforsfederationen (nuvarande Civil Rights Defenders). Jag arbetade på radion och fokuserade på öst- och centraleuropeisk litteratur där yttrandefrihetsfrågor var en av de viktigaste frågeställningarna. Mitt engagemang för de frågorna var väldigt starkt. Så när jag kom hem från Wien på 90-talet blev jag tillfrågad om jag var intresserad av att bli ordförande och det var jag. Jag kände att det var dags och tänkte att jag kanske skulle kunna tillföra något. Då hade muren fallit och Sovjet brakat samman och det fanns många intressanta frågor att arbeta med. Jag slutade på radion eftersom jag ansåg att det var inkompatibelt med ordförandeuppdraget. Det var inte någon uppoffring utan jag tyckte att det var viktigt och spännande. Men jag hade ingen aning om att PEN fortfarande var så fullständigt låst i sin patriarkala struktur. 

Hur skulle du beskriva din första tid som ordförande?

Vi hade inga pengar och inget kontor, så vi gjorde allt arbete vid köksbordet. Jag måste säga att vi verkligen jobbade hårt. Vi var en väldigt bra styrelse, med bland andra Jonas Modig, Ljiljana Dufgran, Elisabeth Olin, Terry Carlbom och Eugene Schoulgin.  

1996 var Svenska PEN värd för en kongress i Minsk där alla östeuropeiska före detta Sovjet-stater skulle samlas. Det var Kazakstan, Turkmenistan, Kirgizistan, Georgien, och Polen med flera. Vi trodde naivt att vi skulle lära dem om demokrati efter Sovjetunionens fall. Vi kom fram till Minsk och möttes av en typisk öststats-lyxbuffé följt av timslånga monologer som uteslutande hölls av män. Jag minns att vi satt där i något stort fint hotell första dagen och att jag tänkte i mitt stilla sinne: var det detta vi kom hela vägen hit för? Jag lierade mig då med flera polska, tjeckiska och slovenska medlemmar som förstod att det fanns någonting som hette dialog och demokratisering. Jag föreslog gruppsamtal, vilket var fullkomligt nytt för församlingen. För medlemmarna från de förre detta Sovjet-staterna var den typen av samtal subversiva och farliga. De hade ju erfarenheter från diktaturer så de var förståeligt nog väldigt skeptiska. De undrade väl vem jag var och vilken spionorganisation jag tillhörde. Men vi lyckades faktiskt få dem att tala med varandra. När jag skulle lämna hotellet där i Minsk efter kongressen glömde jag att ta med mig mitt pass, så när jag kom till flygplatsen kunde jag inte checka in. Jag var tvungen att åka tillbaka och när jag kom till hotellet så satt ett antal deltagare fortfarande där i lobbyn. När jag klev in ropade de; ”cooperation, cooperation, Monica!”. Då kände jag mig stolt.

Det låter som en stor omdaning.

Det var en stor sak. Det var verkligen en nedbrytning av det totalitära sättet att tänka och ett försök till att bygga upp förtroende. Svenska PEN var drivande i den utvecklingen.

Vad innebar den här demokratiseringsprocessen mer konkret?

Den innebar att vi tog fram helt andra former för diskussioner och bröt upp hierarkierna. Fransmannen Alexander Bloch hade varit internationell sekreterare i 20 år. Han hade sina gunstlingar och nickade vänligt åt dem han gillade samtidigt som de andra PEN-centren fullkomligt nonchalerades. Man lyssnade inte på dem och det var verkligen ett ”vi och dem.” Det tog oss två kongresser att få igenom resolutionen om demokratisering och att få bort Bloch. Målet var att det skulle bli en jämlik organisation och jag tycker att det blev det sen. Det var en av de viktigaste sakerna vi utförde i Svenska PEN, skulle jag vilja säga. Men det är inte något som man gör på en eftermiddag. Man måste ha en bra strategi och konsensus måste råda mellan de länder som man samarbetar med. Det var vi i Norden, PEN America, Japanska PEN och några till som tillsammans byggde upp strategin och sedan la fram den. Det blev en revolution inom hela PEN International. Vi består av många medlemmar och olika internationella PEN-klubbar. Att få med sig alla till slut, det var stort.  Ja, det var blood, sweat and tears!

Du startade också Svenska PEN:s kvinnokommitté. Vill du berätta om det?

En av de första sakerna jag ville ta tag i som PEN-ordförande var upprättandet av en kvinnokommitté. Det hade funnits i andra länder ganska länge, bland annat i USA och Tyskland; men här hemma hade man förbisett vikten av det. Det behövdes ingen specifik Kvinnokommitté eftersom det redan var så jämställt i Sverige, tyckte man.

Jag hade varit i New York på PEN-kongress 1986 när Norman Mailer var ordförande. Endast 16 av 170 delegater av de som deltog i panelerna var kvinnor. Trots tal om yttrandefrihet så rådde det total hierarki. Poeten och författaren Erica Jong inledde sitt tal vid New York-kongressen: “I would like to speak just so that as usual, a man would not have the last word” och sedan fortsatte hon: “The issue here is the issue of invisibility. We have written and written and written, from the time of Sappho, all the way up to Jane Austen and the present. And yet we remain, at some level, invisible.” Kvinnorna gick ut på gatorna och demonstrerade: ”Ned med Norman Mailer!” Då förstod jag hur viktigt det här var. 1996 bildades den svenska Kvinnokommittén och den kampen är jag också stolt över.

Det var tack vare nätverket mellan Kvinnokommittéerna som fick jag information om Svetlana Aleksijevitjs svåra situation i Belarus 1996 så vi kunde ge henne Tucholskypriset och senare även fristad i Göteborg. Svetlana var otroligt viktig för oss under den här tiden då PEN förändrades i grunden. Hon var den enda kvinnan de lyssnade på. Hon avbröt de långa monologerna och sa: ”Ni måste förstå, det här är inte skälet till att vi är här.” Hon hade auktoritet – de lyssnade på henne. Vi fick dem att bryta upp och att tala med varandra. Svetlana och jag blev goda vänner trots att vi inte kunde tala ett ord med varandra. Hon bjöd mig också till sin datja. Hon är en beundransvärd person och har varit otroligt modig.

Var kom ditt driv ifrån att initiera och genomföra de här stora förändringarna?

Det är min bakgrund. Man ska inte glömma att jag är ett invandrarbarn. Vi kom som politiska flyktingar till Sverige 1938 och jag levde hela min barndom med flyktingar sovande på olika soffor. Jag har hela mitt liv varit medveten om vad förtryck är. Det där är i mitt DNA helt enkelt. Så det kommer väl från barndomen, eller ungdomen, att mina föräldrar var så politiskt medvetna. Jag lärde mig också att säga ifrån och inte finna mig i saker som inte är okej. Det är väl sådant som gjort att somliga tyckt jag har varit jobbig, att jag inte har funnit mig i saker utan att bråka Men det har jag inga problem med. Tvärtom. Jag måste säga att jag är tacksam att jag har fått det hemifrån.

Förutom att PEN åtar sig att skydda det fria ordet från inskränkningar, finns det en fjärde paragraf som säger att PEN också ska verka för att motverka lögnen. Har du något exempel från din tid där frågan om yttrandefrihetens potentiella gräns aktualiserats?

Jag tycker det är väldigt svårt med bokbålen med tanke på Tyskland på 30-talet. Jag tycker inte man ska få bränna böcker. Det ger dåliga signaler. Jag förstår inte att Sverige har tillåtit det. En bok symboliserar vår historia, vilket gör att man inte får bränna den. Det är det där med minnet och glömskan. Man måste komma ihåg för att motverka att det händer igen. För mig finns det en gräns för yttrandefriheten. Men det är också betingat av min bakgrund, att jag har en historia som gör att jag vet vad förtryck handlar om. Jag är inte för absolut yttrandefrihet, utan man måste analysera varje gång, se vad det syftar till och vad det har för konsekvenser.

ATT BEKÄMPA LÖGNEN

Agneta Pleijel (Ordförande Svenska PEN 1988–1990) intervjuas av Elin Alfredsson Malmros.

När startade ditt engagemang i PEN?

Jag hade bott i Göteborg där jag pluggat och varit kritiker i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning och i Kvällsposten. Med tiden blev jag uppraggad, kan man säga, av Karl Vennberg som var kulturchef på Aftonbladet och som ville ha mig till sin redaktion. När jag flyttade till Stockholm 1968 hade jag redan 1966 blivit invald som medlem i Svenska PEN. Att jag var kvinna betydde nog en del; det rådde ett visst kvinnligt underskott i klubben. Efter ett tag blev jag invald i PEN:s styrelse och satt där i många år. Thomas von Vegesack var svensk PEN-ordförande och Per Wästberg internationell ordförande. När Thomas avgick var Folke Isaksson beredd att kandidera till ordförandeposten. Av någon anledning som jag inte minns motsatte sig PEN-medlemmen Jan Myrdal kraftigt Folke Isaksson som ordförande, som då valde att dra tillbaka sin kandidatur. Varpå hela styrelsen ringde på min dörr klockan åtta på morgonen och sa ”du måste bli ordförande”. Jag hade inte ens debuterat som författare, jag var kritiker på Aftonbladet. Ordförandeskapet är ju ganska tungt så jag var väldigt tveksam till en början, men de övertalade mig till slut. Jag lovade stanna i högst tre år, vilket jag också gjorde. Det var så pass tidskrävande att jag fick skjuta upp tanken på det egna skrivandet.

Hur skulle du beskriva din första tid som ordförande?

Det gick bra, men PEN hade på den tiden inget kontor. På Thomas von Vegesacks tid träffades vi på Norstedts förlag där han var förläggare men när det blev min tur att ta över ordförandeskapet höll vi våra möten hemma hos mig. Det fanns inget sekretariat eller någon annan avlastning, så jobbet var ansträngande och tidskrävande. Men man träffade givetvis många människor och fick inblick i det som hände i världen på PEN:s intresseområden. Jag har haft väldigt många goda vänner i Svenska PEN, även internationellt som jag är tacksam för. I själva verket återfinns en hel del av mina bästa livskamrater i PEN – utan tvekan på grund av en stark och självklar värdegemenskap.  

Vill du beskriva tiden och samhällsklimatet du verkade i som ordförande?

Jag var ordförande under väldigt innehållsrika år. Vi befann oss i kalla kriget och världen var uppdelad i öst och väst och i PEN International stod öststatblocket mot västmakterna. Det märktes tydligt på de internationella kongresserna. De öststatliga PEN-klubbarna var ju ofta bundna av diktaten från Moskva. Jag minns att svenska klubben vid ett tillfälle besökte den ungerska. Det rådde ett artigt förhållande mellan klubbarna, men som gäst måste man försöka förstå vilka av värdlandets författare som kanske var mer värda att lyssna till än de som hölls om ryggen av värdklubben. Att det rådde censur i öst var inget man talade öppet om – ändå visste alla om det. Det födde en särskild sorts diplomati. Också en särskild form av införståddhet där man inte kunde tillåta sig att vara naiv. Det där besöket i Ungern minns jag särskilt eftersom jag tror att svenskarna den gången på 80-talet spelade en positiv roll genom att få upp en hel del obekväma fakta på bordet utan att våra ungerska värdar förlorade ansiktet. För den som uppskattar John le Carrés författarskap och minns kalla krigets tonfall är PEN-miljön givande – det var en mycket speciell historisk epok som det är kul att ha fått inblick i.  

Ännu mer minns jag den internationella PEN-kongressen i Seoul på 90-talet. Det visade sig att en stor del av de betydelsefulla sydkoreanska författarna inte var medlemmar i PEN. Det berodde inte på väst-östkonflikten och marxismen utan på en speciell koreansk samhällsstruktur eller åsiktshierarki som vi fick bekanta oss med. Tack var idogt researcharbete av den amerikanska PEN-klubben och genom Susan Sontag, som då var ordförande i amerikanska klubben, kom vi att förstå att det dåvarande sydkoreanska PEN-styret mest var ett språkrör för vissa ”fina” författare, medan andra uteslöts av ett socialt tryck.

De internationella kongresserna där den här sortens strukturer visades gav en syn på världen som var färgrik och antagligen lite unik.

Det rådande klimatet måste påverkat dialogen mellan PEN-centren. Hur var relationen mellan organisationerna vid den här tiden?

Det är fel att säga att kalla kriget präglade hela klimatet. Det var väldigt bra att samtalen mellan öst och väst ägde rum. Dialogerna som fördes i PEN International var beundransvärt öppna, även om det också det fanns stark misstänksamhet under ytan. Jag minns att jag vid ett tillfälle verkade för att den nigerianske och beundransvärde författaren Chinua Achebe skulle bli internationell ordförande i PEN. Det visade sig finnas en stark misstro mot honom. Och inte minst från vissa öst-klubbar, som den polska, vars civilkurage jag beundrade före krigstillståndet. I efterhand tror jag inte att motståndet mot Achebe berodde på polsk rasism, utan snarare på att ”svart” kopplades till avkolonisering, vilket inte bara visat sig leda till frihet utan också till korruption. Polackerna tänkte nog ungefär: svart, med andra ord marxist, som följaktligen kan misstänkas för svassande för östblocket. Polackerna hade dyrköpta erfarenheter av pressen från Moskva. Motståndet mot Achebe som klubbens ordförande berodde förmodligen inte på att han var svart, utan snarare på avkoloniseringen som var i full gång.  Vilket för somliga flöt ihop med Moskvas maktbehov.

De internationella kontakterna var viktiga för att skapa förtroende mellan människor utanför klichéerna. Jag tyckte att Per Wästberg som internationell ordförande var som klippt och skuren för att överbrygga den sorters motsättningar, alltid med den grundläggande värderingen – yttrandefriheten – som bas. Writers in Prison Committee (WiPC), på svenska ”Fängslade författares kommitté”, där Thomas von Vegesack efter sitt ordförandeskap för Svenska PEN var verksam som ordförande, är en väldigt viktig organisation. Den stödjer författare som fängslats på grund av sin roll som författare, rent praktiskt och ekonomiskt. För min del tyckte jag nog att arbetet i WiPC var själva kärnan i PEN. Utan att för den skull vilja förringa vikten av den diplomatiska överbyggnaden.

Om vi ser till PEN som organisation, vad skulle du säga är dess viktigaste uppdrag idag?

Jag tycker att PEN i Sverige har gått en mycket lycklig utveckling till mötes sedan min tid. Det finns numera ett sekretariat och en nyhetsbulletin, PEN/Opp. Man är mycket mer alert och man har fler redskap att röra sig med. Ola Larsmo gjorde ett väldigt bra jobb som förstod att man organisatoriskt skulle utvidga PEN. Det gav PEN-klubben i Sverige en ökad tyngd.

Skulle du säga att organisationens uppdrag har förändrats över tid?

En knäckfråga under min tid i PEN var ju om yttrandefriheten är absolut eller om den har gränser. PEN har en klok charter i fyra punkter, där den sista säger att PEN ska bekämpa lögnen. Den kom jag att använda flera gånger under min tid. Yttrandefriheten har alltså en gräns där lögnen börjar. På min tid började gamla krigsförbrytare och nazister vilja bli medlemmar i PEN International och kräva stöd av klubben i yttrandefriheten namn. Att öppna klubben för dem skulle ha varit att godkänna nazismens lögner.

Har du något exempel där frågan om yttrandefrihetens gräns aktualiserades?

Det blev ju en stor affär med Jan Myrdal om saken 1991. Han uttryckte än en gång offentligt sitt stöd till Kinas nedskjutningar av demonstranter vid Himmelska fridens torg. Det kunde jag som PEN-medlem inte acceptera. Yttrandefriheten för dem som protestestar mot en totalitär makt kan inte jämställas med denna totalitära makts rätt att yttra sig.  Detta är ett personligt val. Jag menar att man måste stödja offrens rätt att använda sin yttrandefrihet. Thomas von Vegesack och jag ville, för att få upp saken på bordet i klubben, ha en diskussion om huruvida stödet till en totalitär makt är förenligt med att vara medlem i PEN.

Det ledde till ett medialt pådrag som jag aldrig varit med om i hela mitt liv. Det ringde journalister dagarna i ända som frågade om vi var emot yttrandefrihet? Om inte PEN stod upp för varje människas rätt att fritt yttra sig? Nej, fick man svara. PEN står upp för den vars yttrandefrihet kränks. I valet mellan att stödja maktens monopol på sanning – Hitlers, Stalins eller Putins – och att stödja den som kränks av makten – är det en PEN-medlems plikt att stödja den vars yttrandefrihet är hotad av våld, förtryck och hot.

Det här tycktes många som ringde bortse från. Man var ute efter smaskiga rubriker. En organisation som verkar för yttrandefriheten, måste inte den stödja alla sorters yttranden? Det var en väldigt jobbig tid. Myrdals idé var väl att PEN måste stödja Kina mot USA, men det var inte PEN:s uppgift. PEN:s uppgift var den gången att försvara de demonstranter som krävde yttrandefrihet och mötesfrihet. Punkt.

Vad hände när ni tog upp detta för diskussion?

Efter ett stormigt möte på en lokal i Stockholm lämnade jag och flera med mig PEN, däribland Per Wästberg, Thomas von Vegesack och Hédi Fried. Flera prominenta medlemmar avgick och höll sig utanför PEN under ett antal år tills Myrdal slutade betala sin medlemsavgift och lämnade klubben. Jag blev medlem igen.

Jag kan fortfarande tycka att det var ett misslyckande att den sida i diskussionen som var min – det vill säga om vad som är PEN:s uppgift – inte lyckades få majoritet. Jag har inte varit aktiv på länge, men jag stödjer PEN helhjärtat. För mig bygger ett medlemskap i klubben på ett individuellt och självständigt beslut med vissa implikationer. PEN är med andra ord inte vilken sällskapsklubb som helst.

Om vi stannar vid yttrandefrihetsbegreppet, vad tänker du på när jag säger ”yttrandefrihet”?

Det är ett fundamentalt villkor för att kunna vara människa. Det är att få uttala sig fritt och att få accepteras sådan som man är. Demokratin har krympt på många sätt under senaste decennier. Idag när större delen av världens stater börjar få icke-demokratiska styrelseskick är det ännu viktigare att framhålla yttrandefrihetens stora värde. Vi lever i ett priviligierat land där författare och journalister kan skriva väldigt mycket, men på de flesta håll i världen är ju denna frihet allt tydligare beskuren av högerpopulistiska rörelser och strömningar. Demokratin är numera på många håll öppet satt i fråga. Det är vad kriget i Ukraina också handlar om. 

I tider av krig och konflikt och ökad polarisering i världen, hur ser du på PEN:s roll vad gäller fredsbejakande arbete?

PEN kan inte göra allt och uppdraget att stå upp för rätten till yttrandefrihet för författare och journalister räcker väldigt långt. Fredsbevarande arbete är givetvis ett av PEN:s mål och uppgifter, men man kan spränga en organisations profil och slagkraft genom att försöka svälja för mycket. Att stå upp för människors rätt att yttra sig fritt är viktigt nog som fredsbevarande insats, om man tar den på allvar.

Förstår jag dig rätt i att det fanns en annan optimism under din tid vad gäller demokrati och yttrandefrihet?

Ja, det har väl efter en period av relativ optimism glidit över till en rätt pessimistisk hållning över vart vi är på väg. Det inkluderar i hög grad yttrandefriheten. Att människor tvingas böja sig för makten är ett evigt återkommande problem. Hjältar uppträder ibland i historien, som Václav Havel i Tjeckoslovakien eller Nelson Mandela i Sydafrika. Det finns ljuspunkter, människor som står upp för demokratiska värden och har förmågan att få andra att lyssna och förstå. De två var verkliga inspiratörer. Under min första tid i PEN var Tjeckoslovakien bottenfruset i stalinistisk dogmatik och Havel satt i fängelse, vilket också Mandela gjorde under många år. Att Havel efter murens fall och Mandela efter apartheids söndervittrande blev presidenter i sina länder var fantastiskt. Havels tankar publicerades i svensk press och det var högtidsstunder att läsa dem. Som dramatiker och författare var han odogmatisk, klok, humanistisk och politiskt kapabel. Mandela var likaså en sann ljusgestalt – en humanist med djup politisk insikt. Den sortens skribenter med auktoritet och medkänsla är svårare att hitta i dagens medielandskap, vad det nu beror på.

Hur ser du på PEN som organisation framåt?

Under min uppväxt och under lång tid i PEN var ju kalla kriget en sanning som inte gick att bortse från. Såren efter kalla kriget och kraftmätningen mellan öst och väst ser annorlunda ut idag, även om Putins krig i Ukraina har drag som påminner om stalinismens maktbegär. Det kriget framför allt gör mycket tydligt är att demokratin inte är någon självklarhet. Demokratin innehåller värden som man dagligen måste kämpa för. Odemokratiska tendenser kan visa sig i alla styrelseformer. En organisation som PEN, som bygger på människans grundläggande behov av att fritt kunna beskriva sin situation – vari litteraturen och konsten ingår – och som står fri från ideologiska maktkonstellationer, finns det idag ett oerhört behov av. PEN är historiskt sett en unik organisation, inte minst för att den i så hög grad är beroende av den enskilda medlemmens känsla för sanning, rätt och moral. Att vara PEN-medlem är alltså ett åtagande som också ger uttryck och utrymme för en individuell och personlig hållning. Att den sortens frivilliga och icke-statliga organisationer finns, som inte kvävs av byråkrati och pengar, är som jag ser det en av de verkligt hoppingivande realiteterna inför framtiden.

Foto: Elin Alfredsson Malmros.

ATT SPRÄNGA TYSTNADEN

Per Wästberg (Ordförande Svenska PEN 1967–1978 och internationell ordförande 1979–1986, samt 1989–1990) intervjuas av Elin Alfredsson Malmros.

När startade ditt engagemang i PEN?
Jag blev medlem i svenska PEN 1955. Jag var knappt 22 år och lockades av att få umgås med äldre, kända författare. Jag har sedan dess för PEN besökt över 30 länder, bevistat ca 25 årskongresser varav jag ledde sju.

Hur skulle du beskriva din roll inom organisationen?
Stig Dagerman betecknade PEN-klubben som en akademi för det konversanta stockholmska kulturlivet. Den sidan sökte jag förändra med mer arbete för författare i fängelse och exil och färre middagar på Den Gyldene Freden. Då växte klubben till att omfatta fler kulturjournalister och förlagsfolk än aktiva författare. Organisationens uppdrag breddades genom att jag tog tätare kontakt med PEN International i London, vi bjöd in författare i exil från till exempel Estland och Ungern.

Vad har varit det viktigaste som utförts inom PEN under din tid som engagerad, enligt dig?
Kinas inträde i PEN under det så kallade ”tövädret”. Några kinesiska författare som senare censurerades eller tystades var ivriga att få internationella kontakter och deltog i ett par kongresser. Jag bjöds till Kina 1984 och mötte en rad författare som hade ljust hopp om allt större frihet – vilket efter några få år stäcktes. Viktigare var att Writers in Prison Committee bildades och blev synnerligen aktivt, för många själva kärnan i PEN – tack vare främst Thomas von Vegesack, då svensk ordförande, och Michael Scammell, ordförande för PEN America mellan åren 1997–2000. Då blev PEN:s uppdrag vad det är idag, nämligen att belysa och namnge författare i fängelse och under censur.

Vilka möten har varit särskilt betydelsefulla för dig?

Två möten som gjorde starkt intryck – de med general Jaruzelski, Polens enväldige styresman, och det med marskalk Tito i Jugoslavien. Den förre tog emot halv fem på morgonen, utvakad av sömnlöshet, och klagade bittert på författare som inte kunnat hejda sin kritik mot den kommunistiska övermakten och därmed lockat Sovjet att invadera. Han var så illa tvungen att hålla dem i fängelse och husarrest. Vi talade länge i natten, han jämrade sig mest. Polska PEN suspenderades i beslut från London. Ett nytt PEN uppstod efter några år. Då hade jag också haft kontakt med de polska författarna, kunnat befordra meddelanden skrivna på insidan av cigarrettpapper och skänka dem olika juveler som de kunde sälja för sin försörjning. Tito för sin del var fryntlig och uppmärksam. När Böll och jag drog listan på skribenter i fängelse, sa han sig inte känna till en enda och befallde sina underlydande delstatsregenter, alla mangrant samlade, att släppa dem fria. Varefter han bjöd på en väldig brasa med grillade köttstycken i skogen utanför sitt sommarresidens.

Varför behövs PEN idag, så här 100 år efter dess bildande?
PEN var och förblir den enda oberoende globala organisationen för författare och andra som är förbundna med det tryckta ordet. Det har ett charter att följa, en kontinuitet existerar sedan 100 år. PEN har inga ekonomiska tillgångar, dess inflytande ligger i att stridbara författare, ibland världsberömda, får regeringar att lyssna. Jag deltog i en PEN-delegation till Istanbul för ett par år sen. Flera sådana resor för att uppmärksamma regimer på deras behandling av skribenter har ägt rum. Det är viktigt att resa till utsatta platser så länge det är möjligt. Om PEN på senare decennier blivit mer politiskt är det för att förföljelsen av det fria ordet och dess utövare blivit hårdare.

Värdet av yttrandefrihet kommer inte sällan i konflikt med annan hänsyn vad gäller mänskliga rättigheter. Hur ser du på detta spänningsförhållande? Har du något exempel från din tid i PEN där balansen mellan olika värden aktualiserats?
Rushdieaffären är ett exempel på PEN:s långvariga engagemang, uthålligt, solidariskt, omhändertagande. Stora författare som Harold Pinter och Susan Sontag ledde mängder av publika manifestationer och diskretare ingripanden. Att fatwan förblev i kraft efter trettio år visar attentatet mot Rushdie i somras. Hur kunde Rushdies Satansverserna kränka människors tro mer än det faktum att i flera islamska länder torteras homosexuella, otrogna stenas, kvinnor vägras utbildning och självbestämmande? Om tron på Mohammed eller Jesus kräver respekt, bör vi fordra respekt också för vår tro på fantasins och förnuftets verklighet. Att Rushdie förblir i dödsfara beror mindre på passager som driver med profeten än på att han behandlar det heliga ordet som myt och inte som orubblig sanning. Humor och barmhärtighet är två egenskaper som trivs bra ihop, men de sammanbor inte i fundamentalistens bröst.

Vad blir litteraturens uppgift här?
Litteraturen är ingenting heligt. Den är ett utbyte av drömmar, känslor och fantasier som aldrig stelnar till dogm och utantilläxa. Litteraturen är på ständig kollisionskurs med autokraterna, diktatorerna, inte bara därför att författarna alltid ivrar för friheten utan därför att de gestaltar människor som iakttagare, resonörer och skapare av viktiga beslut på egen hand. Autokrater vill att deras underlydande ska känna sig ovärdiga rättvisa, privatliv och självständigt tänkande. Att spränga tystnaden, att avslöja maktens förevändningar och ursäkter är i dag viktigare än någonsin. Litteraturens uppgift är att hjälpa människor att förstå sin egen natur och få dem att inse att de inte är maktlösa. Därför är det inte bara författarna som drabbas av censuren utan främst läsarna. Det är deras frihet som måste försvaras. Den inbegriper diskussionen kring religionen, kring de lättstötta, som protesterar i FN och i form av terror i olika länder. PEN har länge analyserat det som kallas hate speech: de som utövar en religion ska inte kränkas, men ingen religion eller religionsstiftare bör förbli immun mot satir och parodi.

Yttrandefriheten bör alltså betraktas som en grundförutsättning för litteraturen?
Litteraturen behöver inte ges någon frihet, den är frihet, sa Nobelpristagaren Heinrich Böll, en av mina företrädare som president i PEN. Ingen regim och inget samhälle kan göra anspråk på att skänka litteraturen det den har av naturen. Den seriöse författarens uppgift är att tränga ned under den ensidiga informationens yta och ställa farliga frågor i sökandet efter de grundläggande mänskliga sanningarna. Därvid kommer hon eller han att ofta uppfattas som motståndare till regimen. Vad gäller PEN internationellt har jag på de flesta kontinenter märkt allt starkare påtryckningar i riktning mot den skräckslagna och brutala likriktning som är ett barbari i ny förklädnad. Att inför detta ge upp vore att försvära sig till urvattnad konformism.

Ser du denna likriktning som det största hotet mot yttrandefriheten idag?
Hos de styrande i många länder finns en motvilja eller en fruktan för litteraturens självklara roll: den att befrämja mångfalden av uttryck, fantasins fria spel, leken med olika perspektiv förutom litteraturens ovillighet att binda sig vid en önskad eller utpekad roll i samhället.

Slutligen, mot bakgrund av det du just beskrivit, hur ser du på framtiden vad gäller yttrandefriheten?

Jag tror framtidsutsikterna har försämrats för yttrandefriheten – totalitära och auktoritära makter intrigerar med trollfabriker, fake news, konspirationspåhitt. Desto viktigare att vi har öppna ögon för de inskränkningar som sker och kan förvärras. Det är PEN:s kärnområde som hotas. Men vi får inte ge oss i bevakning, uppmärksamhet och motstånd.

Foto av Per Wästberg ovan: Caroline Andersson Renaud. Bilden har beskurits.