”Litteraturen känner inga gränser och måste få spridas fritt bland människor trots politiska omvälvningar på det nationella eller internationella planet.”

(Ur PEN Internationals charter)

En dag som denna är det två minnen, bland så många viktiga, som tränger sig på.

Ett av dem utspelar sig på en regnig gata i Quebec i oktober 2015. Vi stod under varsitt paraply, medan min nya bekant från Eritreanska PEN lugnt berättade för mig hur hans syster ringt på sin mobiltelefon från en sjunkande flyktingbåt mitt i Medelhavet – för att ta farväl av sin familj. Som jag sade till honom, där vi stod i regnet: jag förstår inte den fulla innebörden av vad du berättar för mig, men jag kommer att tänka på det länge.

Det andra minnet är från januari samma år, efter massmordet på Charlie Hebdos redaktion. Det var med tungt hjärta jag klev av tåget från Uppsala på väg till den gemensamma manifestationen på Sergels torg, för Stockholm låg insvept i vad som måste beskrivas som en snöstorm. Jag tänkte: något tappert hundratal kanske kommer för att manifestera för yttrandefriheten. I detta väder.

Men på torget hade fyratusen människor mött upp och stod tillsammans i snödrevet i två timmar. Många av dem med höjda pennor. Det var samma hållning av värdighet och lugn beslutsamhet om att inte backa undan som speglades i reaktionerna på årets terrordåd, som kostade fem människor livet. Med Kerstin Ekmans ord: det finns en guldreserv av humanism i Sverige. Det är inget att slå sig till ro med, men en styrka att bygga på.

Det är personliga minnen. Men under de här åren har jag också lärt mig mycket om PENs historia. Ju mer jag lärt mig, desto mer berörd har jag blivit av det starka engagemanget från så många författare jag tidigare bara läst. Man hör ibland om intellektuellas böjlighet inför makten. Men det finns också en helt annan historia, där PEN blir synligt. Vad som 1921 började som en middagsätarklubb för författare utvecklades snabbt till en organisation som satte sig till motvärn mot snart sagt varje totalitär politisk riktning. Det kan just idag vara på sin plats att påminna om den viktiga kongressen i Dubrovnik 1933, då HG Wells satt som ordförande. Samma år hade nazisterna getts makten i Tyskland och bokbålen tänts. Tyska PEN hade uteslutit alla judiska medlemmar, liksom ”liberaler och andra kommunister”. Frågan var nu om den tyskjudiske författaren Ernst Toller skulle tillåtas hålla ett tal. Tyskarna sade nej, Wells sade ja. Tollers tal kretsade kring det vi idag kallar ”hate speech” – språk som propaganda, syftande till att sprida skräck och tysta oliktänkande. Den amerikanske delegaten Canby vittnar om hur ”rädslan steg ur bänkraderna, synlig som kall eld.” Den tyska delegationen försökte tysta Toller med skrän, men reste sig till sist och gick ut. I november samma år röstade PEN Internationals styrelse för att utesluta tyska PEN, vilka i sin tur svarade att PEN nu var en kommunistisk organisation.

I september 1939 skulle PENs kongress ha hållits i Stockholm. Wells och Thomas Mann var på plats när kongressen ställdes in, och Mann hade skrivit ett tal som svenska UD vädjade till honom att inte hålla. Det trycktes istället under titeln ”Das Problem der Freiheit” och är ett av de viktigaste dokumenten i svenska PENs historia, framfört eller ej. På randen av kriget formulerar Mann här, som Svenska Pens hedersgäst, den enda möjliga hållningen: ”Ondskan har nu uppenbarat sig i en sådan förskräckande tydlighet att vi åter får syn på de stora orden – frihet, sanning och rättvisa, ord vi åter måste ta i vår mun.”

Det är vid de första kongresserna efter kriget, i Stockholm 1946 och i Köpenhamn 1948, som PENs så kallade charter slutgiltigt tar form, ur erfarenheterna från andra världskriget. I Punkt tre slås fast att PENs medlemmar ålägger sig att ”göra sitt yttersta för att motverka hat mellan raser, samhällsklasser och nationer, och sträva efter att främja idealet om en mänsklighet i fredlig samverkan i en gemensam värld.” I punkt fyra lovar vi att alla ”medlemmar förbinder sig att motsätta sig varje form av inskränkning av det fria ordet i det land och det samhälle de tillhör, liksom i världen i övrigt där så är möjligt.”

Efter Ungern-revolten 1956 arbetade PEN hårt för de författare som fängslades av den sovjetiska lydregimen och lyckades få loss dem – ett engagemang som 1960 ledde till bildandet av Fängslade författares kommitté, där svenska PEN kom att spela en viktig roll. När det på sextiotalet var tal om att bilda ett sovjetiskt PEN-center ställde staten som krav att chartern avskaffades – vilket dåvarande PEN-presidenten Arthur Miller, med ett modernt svenskt ord, sade att de kunde fetglömma. Chartern är och förblir en nagel i ögat på de totalitära.

Och alla vi i det här rummet har lovat att följa dess principer. Det är PENs DNA. Motverka hatspråk och bekänna sig till ett internationellt ideal om en gemensam värld. Vi har lovat. Allt börjar i tron på en fri litteratur, att den tillhör alla och är mänsklighetens gemensamma språk. Men märk väl att det inte handlar om det ena eller det andra. Vi har lovat att göra båda sakerna samtidigt.

Det är den utmaning som PEN står inför idag. Hur motverka det hatspråk vi ser omkring oss, som syftar till rädsla, självcensur och i förlängningen till våld – utan att skada den yttrandefrihet som är demokratins yttersta grund? PENs radikalisering efter 1933 börjar som reaktion mot bägge företeelserna: det nazistiska hatspråket och bokbålen, tystandet, fängslandet och mördandet av de obekväma. Och PEN är idag en organisation som står starkare rustad – med röster, trovärdighet och erfarenhet – att möta den utmaningen än ett mer oförberett PEN som ändå gjorde rätt bra ifrån sig 1933 och framåt.

Vi arbetar mot ett mörker och en tystnad. Vi arbetar med ord, det enda som är kvar när riken fallit och tyrannernas statyer välts över ända. Och vi nås mellan varven om besked att arbetet ger resultat. Asli Erdogan är fri. Någon har lyfts bort från männen med knivar som vill tysta hädaren. Någon annan, som nyss var på flykt, har blivit fristadsförfattare och kan i skrift vittna om IS härjningar i Mosul. Det når oss som en vind ur en verkligare värld och vi blir påminda om att det är den verkligheten vi är satta att representera.

Som när en väldig ångare passerar

långt ute, under horisonten, där den ligger

så aftonblank. – och vi vet inte om den

förrän en svallvåg når till oss på stranden,

först en, så ännu en och många flera

som slår och brusar till dess allt har blivit

som förut. – Allt är ändå annorlunda.

(Ur Gunnar Ekelöfs ”En värld är varje människa”)