Krönikören Aydın Engin framför sitt försvar i rätten. Illustration: Berrin Simavlıoğlu
Hur ska man reagera när vardagen blivit till galenskap? När det vanliga arbete man utfört i tjugo, kanske trettio år, plötsligt blivit en kriminell handling? Det är den fråga som 17 åtalade journalister och en stor del av den turkiska allmänheten nu står inför.
På fredag avslutas den nu pågående rättegången i Istanbul mot journalisterna från den välkända och respekterade dagstidningen Cumhuriyet. Under veckan som gått har tidningens redaktörer, tecknare, jurister och styrelsemedlemmar förhörts om artiklar de skrivit, telefonsamtal de ringt, personer de träffat eller intervjuat, rubriker de fattat beslut om och redaktionens prioriteringar – det vill säga helt vardagliga arbetsuppgifter på vilken tidningsredaktion som helst, överallt i världen. Två av de åtalade har lyckats fly landet, men de övriga måste alltså lämna vittnesmål om en arbetsdags helt triviala detaljer.
Sedan kuppförsöket i Turkiet för ett år sedan har 40 000 människor anhållits och ska ställas inför rätta. Aldrig tidigare har så många journalister stått på de åtalades lista, och den turkiska polisen fortsätter att gripa skrivande människor.
President Erdoğan skyllde kuppen på predikanten Fetüllah Gülen, bosatt i USA, och har sedan dess låtit avsätta 100 000 akademiker, bland annat forskare, jurister och poliser för påstått samröre med Gülen.
Flyktingöverenskommelsen med EU har hittills gett den turkiske presidenten ett politiskt övertag – men möjligen är han på väg att gå för långt i sina utrensningar. Förbundskansler Angela Merkel och andra tyska politiker har den senaste veckan låtit skarpare i tonen än tidigare. Det beror delvis på att den turkiska polisen den 5 juli grep en tysk medborgare, som tillsammans med andra människorättsaktivister befann sig på ett seminarium i Istanbul. Vid samma tillfälle greps den svenske medborgaren och människorättsaktivisten Ali Gharavi, men den svenska regeringen nöjer sig med att slå fast att man ”ser allvarligt” på gripandet.
En annan händelse i Turkiet som ökat spänningen är rättvisemarschen mellan Ankara och Istanbul som i juli genomfördes av det största oppositionspartiet, CHP, och där tiotusentals människor, även representanter för det kurdiska partiet HDP, deltog.
Jørgen Lorentzen från Norska PEN är på plats för att följa rättegången för PEN:s räkning. Han berättar att över tusen människor demonstrerar utanför rättssalen Caglayan i Istanbul, för att protestera mot rättegången och visa sitt stöd med de fängslade journalisterna. Läget har varit kaotiskt när flera hundra försökte ta sig in i rättssalen, som bara rymmer 75 personer. Han kan också berätta att det var djupt berörande att se de åtalade, som suttit fängslade sedan november, komma in i rättssalen. Familjemedlemmar vinkar och kastar slängkyssar och ler, som om alla försöker hålla varandras mod uppe.
Att följa förhandlingen är att kastas mellan tragik och komik. I det 368 sidor långa åtalet är det journalistikens väsen och arbetsformer som åtalas, det journalistiska hantverket som ställs till svars. Huvudanklagelsen mot tidningen består av att det som skrivits har bidragit till att ”diskreditera och neutralisera den turkiska republiken och regeringen”, och därmed anses tidningen ”stötta en terroristorganisation utan att vara medlem i den”.
Bitvis har processen varit absurd. Till exempel gripandet av den grävande journalisten Ahmet Şık. När en första omgång av tidningens journailster hade gripits, bestämde sig medarbetarna på Cumhuryiet att skicka en nyårshälsning till kollegorna i fängelse. De tog en bild av sig själva, och där står Ahmet Şık och vinkar och ler. Dagen därpå, den 30 december, greps han, och då fotografiet kom fram till de gripna i fängelser Silivri, satt han där själv. Men det mest absurda är att just Ahmet Şik varit en av Gülenrörelsen skarpaste kritiker – han har till och med skrivit en bok där han granskar den. Nu är han anklagad för att stödja rörelsen.
Åklagarna kräver mycket stränga straff. För medlemskap eller ”stöd” till en terroristorganisation riskerar Cumhuryiets journalister, tecknare och jurister mellan 7 och 43 års fängelse.
Nu råder stark oro, till och med skräck, bland den halva av befolkningen som inte stöder
president Erdoğan. I april i år hölls en folkomröstning i Turkiet, då 51, 2 procent av befolkningen röstade ja till en konstitutionsreform som kommer att göra presidenten till enväldig diktator. Sedan dess har han öppet talat om att återinföra dödsstraffet.
Naturligtvis måste vi konkret visa solidaritet med de skrivande människor, författare och journalister, som när som helst kan bli frihetsberövade eller hotas till livet. Och naturligtvis måste vi avkräva våra politiker starkare ord än den ”oro” som utrikesministern säger sig känna inför händelserna.
167 journalister och skribenter sitter fängslade i Turkiet idag. Solidaritet och motstånd finns
– till exempel har över tusen advokater anmält sig som försvarare till de åtalade från Cumhuriyet.
Svenska PEN stödjer de åtalade journalisterna. Vi kräver att de släpps fria. Tyskland har kritiserat Turkiet. Men var är Sveriges kritik, var är svenska regeringens solidaritet? Vad gör den svenska regeringen för att få den svenske medborgaren Ali Gharavi fri? Vad gör Sverige när yttrandefriheten helt öppet monteras ned och mänskliga rättigheter sätts ur spel?
Elisabeth Åsbrink, ordförande Svenska PEN
