Svenska PEN presenterar sitt nya nummer av Dissidentbloggen. Länk här.
Ett nytt ord har börjat komma i bruk - ett nytt politiskt begrepp - för att de gamla inte räcker till. Vi talar om länder som inte är totalitära stater, inte diktaturer men de är inte heller demokratier. Istället styrs de mjuk-auktoritärt.
“Soft authoritarian” alltså. Ordet har kommit att användas om Ryssland och om Malaysia och Singapore. Länder där flera olika partier existerar och val hålls, men genom att regimen håller media och avgörande institutioner i hård kontroll, upprätthålls makten bortom den skenbara valfriheten. Nu gäller denna definitionen också Ungern.
För den som är fast besluten att se glaset som halvfyllt, kan analysen av Ungerns styrelseskick betraktas som en förbättring. Allt beror på vad man jämför med. För inte särskilt länge sedan var Ungern en kommunistisk diktatur. Spåren av den tiden finns kvar under ytan, under orden, under styrelseskicket. I denna upplaga av Dissidentbloggen blir det tydligt. Författaren Eszter Babarczy formulerar med stor exakthet vad som gör det möjligt för den nuvarande ledaren Viktor Orbán och hans parti Fidesz att montera ner den lilla demokratiska ansats som fanns: dels ungrarnas misstro mot politiker och dels deras politiska passivitet.
Strategin i mjuk-auktoritära stater är att steg för steg inskränka människors fri- och rättigheter genom att skapa rädsla. Imaginära hot upprättas, främst för att avleda befolkningens uppmärksamhet från verkliga hot, nämligen statliga attacker mot rättsligt oberoende institutioner, mot det civila samhället och media. I Dissidentbloggen får läsarna en inblick hur det ungerska medielandskapet har förändrats inom loppet av bara några år. Också kvinnornas situation påverkas direkt av den mjuk-auktoritära styrelseskicket, som författaren och publicisten Orsolya Karafiáth skildrar i sin suggestiva essä. Och filosofen Gáspár Miklos Tamás levererar en briljant och svart syn på samtid och framtid.
I andra bidrag får läsarna inblick i censuren som verkar indirekt. Inget har förbjudits direkt, ingen har fängslats, men omständigheterna kring litteratur, konst och scenkonst har förändrats på ett sätt som gör att ordet inte längre är fritt. Chefer byts ut, statliga stöd styrs om. Konsten skall inte kränka nationella symboler för då tas den ner.
Den 8 april är det val i Ungern. Det betyder alltså inte att det är ett demokratiskt land, tvärtom. De flesta mjuk-auktoritära länder håller val. Men det blir nog inte särskilt spännande. De medier som bevakar valrörelse och val är styrda av regeringstrogna ägare och redaktioner, som inte tillåter kritik eller granskar makten. De organisationer som arbetar för demokrati och mänskliga rättigheter har systematiskt fått allt mindre plats i det ungerska samhället, deras mediala plattformar har köpts upp och stängts ner och deras stöd dragits in. Motkraften finns inom EU och Europarådet, motkraften finns i att lära av det ungerska exemplet – att inte bli politisk cyniker och inte låta sig bli passiv. Och motkraften finns i att läsa dessa texter, ge de demokratiska krafterna uppmärksamhet och stöd.
Svenska PEN är stolta över att presentera några av de röster som tar strid för ungersk demokrati.
Elisabeth Åsbrink, ordförande