Den iranska författaren, Samira Motazedi, hotas av utvisning trots att hennes skrivande kritiserar regimen i Iran.
Vår vän och kollega, författaren Samira Motazedi, hotas sedan några dagar av utvisning från Sverige. Samira kom hit 2012 efter att ha dömts till döden i Iran för äktenskapsbrott. Hon sökte asyl men fick avslag. Under sin tid här har Samira regelbundet och öppet riktat kritik mot den iranska regimen, och samtidigt arbetat för att Migrationsverket ska öppna hennes fall på nytt.
I ett beslut från oktober 2014, som Samira märkligt nog inte delgivits förrän nu, avfärdar Migrationsverket samtliga de asylskäl hon åberopar. De har tagit del av texter hon publicerat i dagspress och på den blogg där hon sedan drygt ett år tillbaka skriver varje vecka, liksom dokumentation från panelsamtal och uppläsningskvällar hon deltagit i. Detta inkluderar information om att Samira i anslutning till ett samtal på Göteborgs stadsbibliotek kontaktats och förhörts av iransk underrättelsetjänst. Inget av detta är för Migrationsverket skäl nog att stoppa en utvisning till Iran.
Under rubriken”Sluta blunda för Irans människorättsbrott” (publicerad i ETC 2014) beskriver Samira landet som en diktatur där avrättningssiffrorna skenar i höjden och det religiösa styret förhindrar varje förändring. Denna kritik, menar Migrationsverket, är “förhållandevis modest”. Den text från 2013 (i Aftonbladet) där Samira kallar Iran för ett land med minimal frihet och “en brutal, nyckfull och diktatorisk regim och ett rättsväsende med förnuftsvidriga lagar” är enligt Migrationsverket “inte av sådan karaktär att det skulle vara av intresse för iranska myndigheter för det fall de skulle ta del av innehållet.”
Det borde förvisso inte vara straffbart att kritisera styret i ett land på detta sätt. Det kan man tycka. Men att det är så i Iran är bara alltför välkänt och väldokumenterat. Migrationsverkets bemötande är mycket anmärkningsvärt, både i relation till beslut i andra liknande fall – där betydligt mildare kritik av den iranska regimen motiverar uppehållstillstånd, med anledning av regimens omfattande övervakning av exil-iranier – och beaktat hur situationen för oppositionella ser ut i landet.
Under ett drygtår har Samira, på sin blogg på tidskriften Gläntas hemsida, publicerat texter där hon oförskräckt kritiserar såväl den iranska regimen som den svenska. Hon skriver alltså inte bara om det land hon lämnat, utan också om sin verklighet som asylsökande i Sverige, och den behandling hon fått av Migrationsverket när hon sökt uppehållstillstånd. Att Samira i skarpa ordalag skriver om sitt liv som flykting i det svenska asylsystemet tycks uppfattas som så hotfullt av den myndighet som har ansvar för att ombesörja hennes säkerhet att de fullständigt ignorerar Irans vittomfattande övervakningsapparat. Istället drar Migrationsverket följande slutsats:
”[A]tt hon genom sin bloggverksamhet skulle ha framfört kritik mot den iranska regimen eller att hon skulle krävt att denna störtas har inte framkommit. Migrationsverket bedömer att även dessa aktiviteter får ses som ett led i Samyra Motazedys missnöje med svenska myndigheter och svenska domstolar som inte beviljat henne asyl.”
Därpå följer ettresonemang som framställer det som osannolikt att Samiras texter vore föremål för de iranska myndigheternas intresse – eller att de alls skulle uppfatta texterna som regimkritik. Det är i sammanhanget värt att ytterligare en gång citera Migrationsverket. I ett rättsligt ställningstagande (RCI 16/2012) slår de nämligen fast att:
”Irans kapacitet att övervaka och kontrollera dissidenters aktiviteter på Internet har kontinuerligt ökat under de senaste åren. Regimkritiker i Sverige, som varit aktiva på nätet, utsätts för påtryckningar av olika slag för att tvinga dem att upphöra med sina regimkritiska aktiviteter. Iranska myndigheter bedöms lägga ned påfallande stora resurser på att bevaka och kartlägga iraniers förehavanden utomlands. Landet utmärker sig i själva verket som ett av de länder som går längst i detta hänseende.”
Det är alltså inte bara så att vem som helst med minsta kunskaper om den iranska regimens metoder inser att Samira Motazedis kritik innebär en direkt fara för hennes liv. Migrationsverket vet det också. De må känna sig stötta över kritiken, men det är inte Migrationsverket som är hotade här, det är inte deras liv som står på spel. Att skicka Samira till Iran är att skicka henne till döden.
Linn Hansénoch Göran Dahlberg, redaktörer tidskriften Glänta
Gunnar Ardelius, ordförande Sveriges Författarförbund
Ola Larsmo, ordförande Svenska PEN
Åsa Linderborg, kulturchef Aftonbladet
Anton Borgström och Malin Beeck redaktörer ETC
