Det brukar sägas att kampen för demokrati och yttrandefrihet måste föras hela tiden. Att rättigheter som vi normalt tar för givna hotas om de inte hela tiden prövas och diskuteras. Om det inte finns människor som är beredda att offra något för dem.
Sällan har detta varit så konkret som för den ukrainske filmaren Oleg Sentsov. Han för just nu kampen med sin egen kropp – sitt eget liv – som insats.
2015 dömdes Sentsov till ett 20-årigt fängelsestraff i Ryssland. För snart 100 dagar sedan, den 14 maj 2018, inledde han en hungerstrejk utan bortre gräns. Han kräver sin frihet, och dessutom att 65 andra ukrainska politiska fångar ska friges från ryska fängelser.
De 100 dagarna har slitit hårt på hans kropp. Hans advokat, som fått besöka honom i fängelset, hävdar att hans liv är i fara. Han har tappat 30 kg och har svår blodbrist, njurproblem samt hjärtsvikt.
Sentsov är född på Krimhalvön, han är etnisk ryss men har hela tiden varit ukrainsk medborgare. Efter att han gripits av rysk polis fråntogs han sitt ukrainska medborgarskap och tilldelades ett ryskt, under förevändning att Krim nu är ryskt territorium. Därefter dömdes han i en rysk domstol för att ha genomfört ”terrordåd” på Krimhalvön.
Rättegången mot honom var en fars. Sentov torterades och hotades med att bli våldtagen om han inte erkände. Domen mot honom baserades på ett enda vittne, som dessutom tog tillbaka sitt vittnesmål under rättegången och hävdade att även han torterats.
Makthavarna i Ryssland verkar, som Jonathan Litell nyligen konstaterade i The Guardian, bara förstå maktspråk och agera utifrån en analys av maktbalans. Det är exakt detta Sentsovs hungerstrejk handlar om.
Han sitter fängslad i Rysslands nordligaste fängelse i staden Labytnangi på Jamal-halvön och förhållandena i fängelset är stenhårda. Han har till och med avböjt att få besök av sin fru och sina två barn med motiveringen att de skulle bli allt för traumatiserade av att se under vilka villkor han tvingas leva. Och hittills har alla vädjanden om hans frigivning varit förgäves.
Genom att inte äta tar han makten över det enda han fortfarande kan kontrollera – sin egen kropp. Han skiftar en del av maktbalansen och vänder fokus mot dem som har fängslat honom.
I Sentsovs hungerstrejk hörs tyvärr oroväckande ekon från den sovjetiska tiden och författaren Anatolij Martjenkos kamp. I början av augusti 1986 inledde Martjenko en hungerstrejk och krävde att samtliga politiska fångar i Sovjetunionen skulle friges. Aktionen avbröts efter fyra månader, men då var Martjenko så svag att han senare dog i sviterna av svälten.
Hungerstrejken brukar betraktas som en av de faktorer som fick Gorbatjov att avveckla Sovjetunionens politiska fängelser.
Myndigheterna i Ryssland rycker på axlarna åt alla påståenden om Sentsovs sviktande hälsa. De säger att han är under ständig observation och att han efter omständigheterna mår utmärkt.
Det är förstås också en del av propagandan. Om han faktiskt är på väg att tyna bort skulle pressen på Ryssland öka.
I ett brev ett år efter domen mot honom skrev Oleg Sentsov:
”Om det är meningen att vi ska bli spikarna i tyrannens kista så vill jag att ni ska veta att den här spiken inte kommer att böja sig.”
Två år senare vet vi att han menade allvar. Sentsov böjer sig inte, och hans kamp har uppmärksammats över hela världen. FN har tagit upp hans fall. Människorättsorganisationer har protesterat. Filmarbetare har genomfört manifestationer.
Den ende som hela tiden verkat helt obekymrad är president Vladimir Putin, som helt nyligen uppgav han inte hade några planer på att benåda den ukrainske regissören.
Jesper Bengtsson, ordförande Svenska PEN
