Efter den katastrofala explosionen i Beiruts hamn den 4:e augusti förra året blev skrivandet omöjligt för den libanesiska författaren Najwa Barakat. Nu när hon försöker återgå till berättandet måste hon ta hjälp av minnet. Hon gör de centrala händelserna i Libanons moderna historia till hållpunkter att utgå från: inbördeskriget, oktoberrevolutionen 2019 och hamnexplosionen i Beirut 2020. Det är fullt begripligt att det är svårt för en libanesisk författare att skriva om den senaste katastrofen utan att sätta den i förbindelse med det kollektiva traumat som det långvariga inbördeskriget förorsakat.
Barakat skriver: våra förflutna år bara fortsätter att förflyta.
Sista brottstycket i texten vittnar om författarens resignation och avsaknad av framtidshopp. Ingen räddning syns inom räckhåll för ett höstligt Libanon. Barakat tar avsked av ett älskat land som nu går förlorat i händerna på korrupta och ansvarslösa politiker.
Najwa Barakat föddes 1960 i Beirut och är en av de framstående författarna inom libanesisk och arabisk litteratur. Barakat är även journalist och översättare. Vid 19 års ålder 1985, emigrerade hon till Paris på grund av inbördeskriget. Efter att ha erhållit doktorsexamen i teater sedan filmvetenskap från Sorbonne Universitetet i Paris arbetade hon som frilansjournalist i ett antal arabiska tidningar och tidskrifter. Hon har även producerat och presenterat kulturprogram för exempelvis Radio France International och British Broadcasting Corporation. Najwa Barakat har publicerat sex romaner (fem på arabiska och en på franska).
Brottstycken ur ett sargat minne
13 april 1975 (början på inbördeskriget)
Varje år den trettonde april önskar jag att jag kunde fråga varje libanes var han eller hon befann sig den trettonde april 1975 och hur deras liv tedde sig då, strax innan det bröt ut ett inbördeskrig som libaneserna är eniga om inte tagit slut, eftersom de sett hur krigsherrarna stoppade kriget enbart efter regionala och internationella krav, utfärdade allmän amnesti åt sig själva och satt kvar vid makten utan att visa en enda ångerfull gest.
Den trettonde april 1975 var en söndag. Jag minns att en av mina kusiner skulle gifta sig, i en kyrka som hamnade på gränslinjen mellan det som kom att kallas Västra Beirut och Östra Beirut. Bussmassakern i Ain al-Ramana skedde inte långt därifrån och jag föreställer mig blodet, som började flyta just där för att sedan bara fortsätta, rinna i en sträng hela vägen fram till bruden vid altaret och fläcka ner hennes vita släp. Det var som om hennes bröllop var det allra sista bröllopet innan världen förmörkades och landet gick in i sin långa natt.
Kriget – som jag upplevde två tredjedelar av på plats och en tredjedel på håll – har förgiftat mitt minne. Skeenden sammanblandas och glider ihop, splittras och dunstar, som kvicksilver, som luft. Det finns ingen stabilitet i dem, ingen logik, de är fragmentariska, motstridiga, oförenliga. Jag måste plocka ut dem ur minnet för att sortera om dem, men när jag tar till referenser utanför händelserna själva är det som om de inte rör mig längre, som om de bara existerar på pappret, såsom sker med alla de krig historieböckerna lärt oss om. Det enda jag minns är den där rädslan som snodde sig i min mage och tvingade mig att vända om och gå hem igen varje gång jag försökte ta mig ut för att framleva något som liknade livet; jag minns andnöden, känslan av att vara fast, smaken av förlust under tungan; jag minns alla gånger jag nästan dödades vid en vägspärr eller av kulan från en krypskytt eller i en explosion som missade mig med bara några ynka meter. Ja, jag skulle vilja minnas de tio förlorade åren som jag till denna dag fortsatt att söka efter, men jag vet inte var de står att finna eller hur jag ska fylla tomrummet, det fruktansvärda hålet de lämnade efter sig i mitt liv. Jag vill minnas de hårda åren i exil, att bli anklagad för att vara libanes varje gång man försökte förnya sitt uppehållstillstånd. Och paniken. Paniken var gång man hörde om en explosion och ens själ klamrade sig fast i telefonlinjen i väntan på att de skulle svara i andra änden och säga att ingen av just dem blivit skadad – skitsamma hur det gått för alla andra, åt helvete med resten av världen, med det här livet.
När jag idag betraktar det som händer i världen omkring mig vet jag inte om jag verkligen lyckades lämna den där tragiska skådeplatsen eller om jag fortfarande är kvar där. Någonting gör att jag inte kan släppa det som hände för över fyrtio år sedan! Jag kan knappt tro att det gått så lång tid, att jag trots det känner mig tätt förbunden med det där kriget, som vore det en börda jag inte slipper undan utan måste bära på resten av mitt liv.
Tidigt på kvällen 17 oktober 2019 (början på det libanesiska upproret)
När ett gult löv singlar ner på ditt huvud minns du att det finns träd i Beirut som överlevde de där fruktansvärda sommarbränderna som ödelade hela regioner. När du på den sneda stammen ser spåren av trädets nötta minne skyndar du att klättra högre, högre, upp till där trädet glömmer sin nedre halva, belåten med det som undslipper gravitationen och bevarar lite av dess gröna natur.
När temperaturen sakta sjunker efter sommaren – efter att i dagar lynnigt eller grälsjukt retats med dig – och sänder dig en oförutsedd men efterlängtad svalka, inser du att det äntligen blivit höst i den grymma staden och att den trots alla brutna löften denna gång stått fast vid sin försäkran att skänka dig samtliga sina fyra årstider. Ja, det är höst i Beirut, årstiden för att packa ihop, för myllrande platser att utrymmas, för stränderna att tömmas och för havet att återgå till sin blåa ödslighet.
När de första regnen, doftande av vattenviskad jord, sköljer bort din själs grumliga syn och putsar ditt svårmods glasögon, tar du farväl av sommarens fräckhet och öppnar famnen för en stilla böljande himmel utsmyckad i vitt i ett duvvingeliknande mönster som outtröttligt upprepar sig i all oändlighet. Så fortsätter det, dag efter dag, tills himlen långsamt börjar sänka sig och du slår upp famnen för den i längtan efter stunden då den når ner till dig och ni äntligen får kontakt, då du nästan kan sträcka ut dig på den, alltmedan du står försjunken i dina förluster framför ett slocknat fönster.
När Libanons höst når landets kullar och berg exploderar den likt en vulkan som på måfå kastar ut sina färger – brun, orange, gul – över landskapet; låt då svaga ömma hjärtan göra motstånd, låt den övergivne älskaren falla, låt den våta jorden vara den som tar emot all frestelse och skamlöshet. Efter att ha mognat i sommarsolen blir ljuset fridfullt och gräddgult, den smäktande, trånande dimman sänker sig för att smeka och kyssa gatornas asfalt, eldstäderna hostar ut sin uppdämda rök, det röda teglet svalnar och ett slags violett stämd häpnad intar horisonten och bergssluttningarna. De blir rosa, sedan lila, blå, indigo, tills himlavalvet slutligen framträder som en väldig diamantsmyckad kupol.
Till skillnad från i bergen äntrar Libanons höst våra städer vaksamt och försiktigt, den är tvehågsen, kuvad, stum. Här finns så mycket sten, så mycket asfalt, så många jäktade människor och luften är kvalmig av avgaser. Den splittrade staden är öronbedövande av förebråelser, klagomål, vredesutbrott, gräl, hyckleri, krav och höga priser. Här hör hösten samman med fattigdomen, de tomma fickorna, kontona som ständigt står på minus, de höjda avgifterna, arbetslösheten som nått skrämmande höga nivåer, drömmarna om att gå i exil, drömmarnas egen exil … Hösten hör samman med det uttömda landet som svämmar över av sitt eget folk och sina utländska immigrantarbetare. Hösten hör också samman med hatet, den sekteristiska religiösa agitationen, de ruttnande förnuften, de syndande händerna ...
Vår höst förstår inte hur djupt förbundna vi är med den. Hösten vet inte att vi är den och att den utgör vår verkliga natur, en hemhörighet när alla andra lämnar oss, en spegel när vi står inför våra länsade bord, våra tomma glas, våra förflutna år som bara fortsätter att förflyta.
4 augusti 2020
Efter explosionen i hjärtat av Beirut, varifrån kan jag ta mig in i skrivandet igen? Varifrån kan jag hitta fram till den förlorade meningen, de förkolnade orden?
Efter den 4 augusti
Då du sjunker ner i en soffa av intet, dina händer inte lyder och dina tankar inte går ihop. Då du inte har någon lust, då inget får dig att känna något över huvud taget. Då du befinner dig nere på noll i tillvaron och de förbannade formuleringarna slinker ur ditt grepp som fiskar. Då du blir stum, döv och livet lämnar dig, nedlåtande, arrogant, och smäller igen dörren efter sig. Då du tar dig ut ur porerna på din egen kropp och smiter iväg som en skurk för att aldrig återvända. Då är allt du kan hoppas på att få rinna ut såsom tiden rinner ut, att upplösas som en såpbubbla.
Är det verkligen helt hopplöst? Hur ska vi då finna någon tröst efter att ha förlorat allt? Hur kan vi lugna oss själva efter att ha genomlevt våra dagar i krig, exil, rädsla och bitterhet. Livet har börjat slå igen sina dörrar, en efter en, och tvingat oss mot den allra sista utgången. Vi förbereder oss för att ge oss av fastän vi vet att våra ryggsäckar är tomma på proviant och att det vi bär med oss inte alls är något trevligt – bara avknipsade barndomar, defekta själar, förbrända liv som endast lämnar stoft efter sig när vinden sprider ut deras aska.
Kära syskon, vi har älskat ett land som aldrig älskade oss. Vi har burit på detta land fastän det inte gjort annat än stött bort oss och lämnat oss nakna utanför dess gränser. Vi rusade in i dess famn, men landet tvättade oss inte, matade oss inte, gav oss varken träd eller hav. Kära syskon, acceptera att det hela är tröstlöst. Bluffen har blivit vår bädd och bitterheten bolstret. Blicka inte mot himlen i det här landet, där finns inget hopp. Adressera inte dess jord, för det är den som är avgrunden, fallgropen. Kropparna efter landets alla döda täcker de låga slätterna, metallen blänker under solens strålar och blodet flödar över.
Min farfars arv till min far bestod av anekdoter och historier, människosläktets påbud och kärlek till hemlandet. Det min far lämnade efter sig till mig var sin egen fars arv samt ett radband med agatstenar, en tavelram i cederträ och en grav vackert belägen på en trädbevuxen gräsplätt. Och vi, vad ska vi lämna efter oss till våra egna barn, de som knappt hinner födas innan vi präntar in överlevnadsregler i dem, vilka lagar som gäller för att ta sig härifrån? Var inte våra föräldrar goda människor? Hur kommer det sig då att vi själva får barn av papper och tyg, som blåser iväg vart än vinden för dem och är som försvunna när vi kliver ut ur deras mardrömmar, som om vi inte fött dem i hus där stormen slitit bort både väggar och tak.
Min far kommer till mig i en dröm, hans mörka panna i solnedgångens kopparnyans är rynkad. Han frågar vad jag gjort, varför spindelväven samlats omkring mig och hur jag kunnat låta den slingra sig runt mig tills jag nästan stryps. Mina tårar rinner och jag önskar att han skulle sträcka ut handen mot mig, låta mig sitta i hans knä och roa mig med att pilla på det stora födelsemärket i hans vänstra mungipa. Men min far är död, jag förstår att han bara talar till mig från andra sidan. Pappa, säger jag till honom, jag har inte slösat bort ditt arv. Det var de andra som kuvade mig, stal min stolthet och min styrka, alltmedan de upprepade, som om de själva inte vore skyldiga till brottet: Landet håller på att dö. Landet kollapsar. Landet tynar bort ...
Ännu ett farväl till mitt land
Jag vill inte förstå vad det är som händer. Eller rättare sagt: eftersom jag har förstått vill jag begrava huvudet i ett hörn för att låta kroppen tömmas på tårar. Det är ingen idé att ni försöker övertyga mig, för efter att saker och ting blivit som de blivit är jag fullständigt förvissad om att saken är klar. Ja, den har redan fallit ur våra händer, fallit isär. Vår sak är förlorad, ingen lösning skymtar i horisonten, det kommer inte att dyka upp någon som fattar medlidande och hindrar oss från att störta mot botten.
Jag flydde från Libanon under inbördeskriget efter att ha levt i dess våndor och plågor i tio år. En sönderbombad tonårstid, en amputerad uppväxt, rädsla, desperation, belägring, att simma mot strömmen, att mer än en gång önska att bara sprängas och gå upp i rök. Sedan flydde jag från Paris och allt som jag under ett kvartssekel samlat på mig: alienation, tröttheten efter strävan att finna en utkomst och undervisa, försöken att reparera ett trasigt liv, ensamhet, eviga missförstånd.
Nu vet jag inte vart jag ska ta vägen när min ålder inte längre tillåter mig att börja om på nytt eller återuppliva något gammalt hopp. Där finns ju min dotter, tio år gammal! Där finns den karga jorden, de ringa vattnen, vännerna som lämnat landet eller begravts levande i kvicksand utan att finna någon väg ut. Det är ingen metafor. Det är varken en liknelse eller en fantasi. Det här är verkliga fakta – se på dem och ni ska finna dem med munnarna fulla av jord, drunknade i ett träsk av slaktade förhoppningar. Det vilar en förbannelse över det här landet, en förbannelse som landet låter gå i arv generation efter generation och jag vill inte att min egen dotter ska ärva den efter mig. Jag vill fly med henne till världens ände där hon kan lära sig tala ett nytt språk, uppfinna en ny hemhörighet, så att hon inte är knuten till någon jord eller gror några rötter utan bara svävar runt i luften som ett dammkorn. Sanningen är att vårt land gett upp andan, utan något löfte om återuppståndelse eller pånyttfödelse. Dåliga människor har flockat sig i landet tills de kvävt det. De dåliga människorna är ju så många, de är i själva verket alla landets barn, bröder, grannar. De har tagit död på landet och nu fortsätter de att riva sönder kläderna, slita lemmarna av liket och stycka det.
Dollarbrist, kollaps, blockader, en brutal stat i staten som styr nationen, vapen riktade mot nacken, krig i grannländerna, fattigdom, ekonomisk krasch, straffande lagar, nära förestående svält, Corona … Nej, förklara inte något av det här för mig. Var tysta och låt mig gråta över landet som min far, hans föräldrar och förfäder kommer från, landet som jag, trots allt, inte för en dag funnit förljuget, landet som låtit mig utstå kval och förödmjukelse men som jag ändå aldrig slutat älska, tillhöra och drömma om, som jag är lika rädd om som rädd för, landet som jag önskar att jag kunde tro på, vara till stöd för, stanna kvar i.
Den sjuttonde oktober, efter att ha gett upp, trodde jag, nej, trodde vi allihop att vi kunde göra skillnad, att hopp var möjligt, att revolution och förändring var det. Sedan kom den, den där förbannade pandemin, serverad till dem på ett silverfat, och de tog återigen grepp om våra halsar och började klämma åt. Tjuvar och kriminella är vad de är. De är inga politiker, de har ingen plan, inget språk, inget framtidsperspektiv. De är legosoldater, översittare, skurkar, var och en utan undantag. Vi är tjugohundratalets Pompeji, vår stad ligger begravd under vulkanens lava. Vi ska förbli en bortglömd plats, och om någon refererar till oss i framtiden är det för att använda oss och våra förbrända kroppar, förhärdade av förtryck, svält och kränkningar, som ett avskräckande exempel.
Jag vill inte tänka. Jag vill pressa huvudet mot en sten och gråta. Tiden rinner ut, eldklotet närmar sig och vad de än gör kommer resten av oss inte ha någon chans att komma undan …
Mitt hjärta är tungt, natten lång.
I översättning från arabiskan av Anna Jansson
