Det finns något alldeles särskilt som skiljer medborgarna i fria länder från dem som bor i ofria länder. Det gäller ytterdörren och det gäller natten.

Om någon rör sig utanför dörren om natten blir de flesta av oss inte rädda. Vi tror inte att det är polisen, och vi tror inte att vi ska bli gripna. Så är det inte i ett ofritt land, så är det inte i Turkiet. Där har rädslan för en knackning på dörren mitt i natten blivit allmänt spridd. Människor grips och anklagas för samröre med terroristorganisationer, ofta på mycket lösa grunder.

De som är värst utsatta, de skrivande, författarna och journalisterna, flyr landet – om de kan. Men natten och dörrknackningarna har korsat gränsen och når numera regimkritiker också i andra länder, till och med de som inte är turkiska medborgare. Verktyget för förföljelsen heter Interpol.

Vi är, märkligt nog, välbekanta vid Interpol. Många deckarserie med självaktning har med någon efterlysning via den internationella polisen, och få av oss har haft anledning att fundera över vad det innebär. Interpol är en mycket viktig myndighet, där polis i olika länder bistår varandra i kampen mot en brottslighet som inte stoppas av någon inskränkt nationalism. Om brottslingar korsar landsgränser, måste polisen göra detsamma - det är en självklarhet. Men Interpol missbrukas. För några dagar sedan slog Tysklands förbundskansler Angela Merkel fast att Turkiet medvetet efterlyst - rödflaggat - människor som kritiserat landets regim.

Det ligger en djävulsk genialitet i att missbruka Interpol. Det betyder nämligen att den regimkritiske inte kan känna sig säker någonstans, även om hon eller han flytt landet och fått asyl någon annanstans på grund av hot och förföljelse.

Angela Merkels uttalande kom eftersom flera tyska medborgare sitter fängslade i Turkiet, anklagade för att vara medlemmar i en terrororganisation. Senast var det den tyske medborgaren, tillika författaren, Dogan Akhanli, som greps under sin semester i Spanien – eftersom Turkiet bett om en häktningsorder hos Interpol.

Akhanlis böcker skildrar bland annat det armeniska folkmordet och kränkningar av mänskliga rättigheter i Turkiet, och nu anklagas han alltså för att vara medlem i en terrororganisation. Men från tyskt håll ses gripandet som en förevändning att slå ner på regeringskritiker.

För några veckor sedan greps Hamza Yalzin, en svensk medborgare och författare på semester i Barcelona, av spansk polis på Turkiets begäran. Medan Akhlani har släppts tillfälligt (men får inte lämna Spanien), sitter Yalcin fängslad i väntan på att de spanska myndigheterna ska fatta beslut om hans eventuella utlämning till Turkiet, där han hotas av 22 år fängelse.

Det är svårt att bortse från att det är författare, journalister och de som arbetar för mänskliga rättigheter som blir efterlysta. Det är omöjligt att bortse från att Turkiet sparkat över 100 000 jurister, universitetslärare och advokater sedan det misslyckade kuppförsöket för ett år sedan. Det är lika omöjligt att bortse från att Turkiet har fängslat runt 50 000 människor sedan juli 2016. Och det är uppenbart att fängslandet av runt 200 författare och journalister handlar om en ren jakt på regimkritiker.

Interpol får inte användas av politiska, religiösa eller rasistiska skäl. Myndigheten ska vara neutral, inte drivas av politiska motiv, och agera utifrån respekt för de mänskliga rättigheterna. Det står inskrivet i artiklarna 2 och 3 i Interpols stadga. Men så ser det alltså inte ut. Tidigare har Ryssland och Venezuela anklagats för att efterlysa människor av politiska skäl. Nu är det Turkiet. I april tidigare i år, slog EU Parlamentet fast att:

”I ett flertal fall under de senaste åren, har Interpol och systemet med rödflaggning, missbrukats av några medlemsstater av politiska skäl, i deras strävan efter att undertrycka yttrandefrihet eller för att förfölja den politiska oppositionen bortom landets gränser.”

I förrgår konstaterade EU-kommissionen samma sak. Och igår uppmanade Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) Interpol att "noga överväga" häktningsförfrågningar från Turkiet, i synnerhet de som gäller författare och journalister, och varnade för myndigheten inte ska bli ett verktyg för att "strypa yttrandefriheten."

Det borde vara toppnyheter, löpsedlar och flashar i mobilen. Det borde få oss alla att reagera, tänka på George Orwell - Storebror ser dig - och kräva en större rättssäkerhet från denna tunga, viktiga och världsomspännande polismyndighet.

Att regimkritiska ord, tankar och åsikter görs till brottsliga handlingar är ett av de mest allvarliga hoten mot demokratins grund; det handlar om rätten att uttrycka kritiska, obekväma åsikter, rätten att kritisera makthavare. Det handlar om rätten att ge skydd åt de som förföljs för sina ord, tankar och åsikter.

Vilka fler står på Turkiets lista? Vilka fler författare, journalister och människorättsaktivister riskerar att gripas när de reser på semester?

Svenska PEN kräver att den svenska regeringen skaffar sig insyn i Interpol – hur många fler svenska medborgare är rödflaggade av politiska skäl?

Svenska PEN och Internationella PEN kräver att Interpol blir bättre på att bedöma efterlysningarna, så att de är fria från politiska motiv och inte bryter mot mänskliga rättigheter. Interpol måste organiseras om, och upphöra vara ett verktyg för vissa staters försök att tysta kritiker i andra länder och strypa yttrandefriheten.

Dessa krav är det första steget. Vi har bara börjat arbetet med att få Interpol mer rättssäkert. Ingen ska behöva vara rädd för natten, för att det knackar på dörren, för att åka på semester.

Elisabeth Åsbrink, ordförande Svenska PEN