Den 14 juli föll en historisk dom i Stockholms tingsrätt. Den iranske medborgaren Hamid Noury dömdes till livstids fängelse för sin medverkan i massavrättningar av politiska fångar i Iran 1988. Hamid Noury greps på Arlanda i november 2019 i samband med ett besök i Stockholm. I augusti förra året åtalades han för grovt folkrättsbrott och ett stort antal mord i det ökända iranska fängelset Gohardasht.
Rättegången har väckt stor internationell uppmärksamhet och följts av många anhöriga till offren. Principen om internationell jurisdiktion, att vissa brott är så allvarliga att de ska kunna utredas och prövas i andra länder, gjorde det möjligt för en svensk domstol att ställa mannen inför rätta för brott begångna i Iran.
En av dem som följt rättegången är Parvin Ardalan, styrelseledamot i Svenska PEN. Under 1990-talet och 2000-talet har hon vid flera tillfällen suttit häktad och fängslad i Iran. Här är hennes personliga berättelse:
Jag satt själv inte i fängelse i Iran på 1980-talet. Men närvaron av stövlar på skolgården, att sitta på marken där och lyssna på långa religiösa och revolutionära föreläsningar, att bli uppmanad att bli angivare – och förhören bakom stängda dörrar – förvandlade mina tonår och glädjen av att vara i skolan till rädsla och en känsla av att vara i ett interneringscenter.
Våra ryggsäckar och böcker kontrollerades dagligen. Våra klasskamrater försvann och återvände ibland som konverterade angivare. Vi lärde oss att tala med ögonen i stället för med ord, och därmed växte vi upp med rädsla och i tysthet.
Som svar på de fackliga, politiska, kulturella, feministiska och arbetarprotester och strejker som pågår i landet idag, har Khamenei – ledaren för den islamiska republiken Iran – förklarat: ”Dagens Gud är samma Gud som på 1980-talet”.
Men rädsla fungerar inte längre. En av 1980-talets underhuggare har dömts till livstids fängelse i Sverige, skyldig till krigsförbrytelser i samband med massavrättningarna av politiska fångar i Iran 1988.
Den tysta klumpen i halsen – en källa till kvävning sedan 1980-talet – har upplösts i tårar, leenden och glädje.
Som Ismat Vatanparast, en av kärandens mödrar, sa:
”Världen visste inte vad som hände oss. Men nu har världen hört vår röst”.
Bild: Shutterstock
