Den ryska historikern och människorättsaktivisten Jurij Dmitrijev dömdes nyligen till 13 års fängelse efter ett av vår tids värsta rättsövergrepp. Som demokratiskt land är Sverige skyldigt att verka för hans frigivning, skriver 25 historiker och författare i ett upprop.
I den ljusa karelska sandskogen några timmar norr om Petrozavodsk står korsen tätt mellan de slanka tallarna. Upptrampade stigar vindlar ut i skogen mellan grunda fördjupningar i terrängen, somliga utmärkta med vanlig småsten. Det är avrättningsgropar. De är över 200 stycken. Hela skogen är en enda stor massgrav. Under 14 månader arkebuserades över 9.000 fångar av den sovjetiska säkerhetstjänsten under ”Den stora terrorn” 1937–38. 58 nationaliteter är representerade. ”Människor, döda inte varandra”, lyder texten på den stora minnesstenen vid ingången.
Platsen heter Sandarmoch. Den är i dag både en officiell minnesplats och en plats för de efterlevande att besöka för att minnas sina döda. Många av plaketterna är handgjorda. Mannen som spårade upp platsen och som sedan inledde det tidsödande arbetet att identifiera de döda heter Jurij Dmitrijev. Lika viktigt som att avslöja brotten som begicks här är att ge tillbaka offren deras namn, deras identitet. Först då kan de i decennier undangömda avrättningsgroparna i de karelska skogarna bli till platser för läkning. Först då blir det möjligt för de efterlevande att finna sina döda, och på så vis berätta sin egen livshistoria.
Dmitrijev är lokalhistoriker och ordförande för den karelska avdelningen av människorättsorganisationen Memorial. För en vecka sedan dömdes han av Högsta domstolen i Petrozavodsk till 13 års fångkoloni ”med sträng regim” efter en serie rättegångar som redan gått till historien som ett av vår tids värsta rättsövergrepp i Ryssland. Det råder inget tvivel om att processen mot Dmitrijev ytterst har politiska bevekelsegrunder. Det är i dagens Ryssland inte ofarligt att berätta om Stalintidens brott.
Så har det inte alltid varit. Efter Sovjetunionens sammanbrott öppnades KGB-arkiven, och när Dmitrijev i slutet av nittiotalet upptäckte Sandarmoch kunde han arbeta med stöd av myndigheterna. År 2000 fick avrättningsplatsen status som kulturminnesmärke. På den årliga minnesdagen för repressionens offer den 5 augusti höll myndighetspersoner tal. Det gör de inte längre.
Dmitrijev själv hör till dem som tagit tydlig ställning mot den ryska politiken. I dagens historieskrivning är Sandarmoch dubbelt oönskat. Platsen är plötsligt oförenlig med den officiella minnespolitiken, och Dmitrijev själv hör till dem som tagit tydlig ställning mot den ryska politiken, bland annat i Ukraina. Så pågår också sedan ett par år, parallellt med processen mot Jurij Dmitrijev själv, en myndighetsorkestrerad kampanj, avsedd att ändra platsens historiska innebörd. Utan stöd i vetenskaplig forskning har det så kallade Militärpatriotiska sällskapet, som sorterar direkt under ryska Kulturdepartementet, iscensatt utgrävningar, avsedda att ”bevisa” att det är platsen för finska massavrättningar av sovjetiska soldater under andra världskriget.
”The past is never dead”, skrev Faulkner. ”It’s not even past.” Med domen mot Dmitrijev har det ryska domstolsväsendet, och i förlängningen den ryska statsledningen, öppet ställt sig som arvtagare till de mörkaste sidorna i den moderna ryska historien – de som skrevs av Stalins NKVD.
Återigen ser vi hur politiker världen över försöker kontrollera den historievetenskapliga forskningen, hur fakta sätts på undantag och forskare hotas. Om vi som lever i en demokrati inte förmår försvara en sanningens arkeolog som Dmitrijev ger vi de andra tolkningsföreträde – de som anser att bara deras ideologiskt stympade version av historien ska tillåtas. I förlängningen betyder det att människor förbjuds att ta del av sitt eget samhälles historia och att de som utsatts för övergrepp och utrotning görs osynliga. Vi vet så väl var den sortens historiesyn slutar. På platser som Sandarmoch. Och vi, på olika sätt yrkesverksamma inom historikerfältet, kräver härmed att Sverige som demokratiskt land verkar för hans frigivning och att saken lyfts till alla de europeiska fora där hans sak kan försvaras. Tiger vi om detta har vi själva börjat tiga ihjäl rätten till en fri forskning och allas rätt till sin historia.
Ronny Ambjörnsson, professor emeritus i idéhistoria, Umeå universitet
Lars M Andersson, lektor i historia, Uppsala universitet
Henrik Arnstad, historiker och författare
Jesper Bengtsson, ordförande Svenska PEN
Henrik Berggren, författare och historiker
Peter Englund, historiker och ledamot av Svenska Akademien
Stig Fredrikson, journalist och författare
Kristian Gerner, professor emeritus i historia, Lunds universitet
Yvonne Hirdman, professor emerita i historia, Lunds
Arne Jarrick, professor emeritus i historia, Stockholms universitet
Klas-Göran Karlsson, professor i historia, Lunds universitet
Karin Kvist Geverts, docent i historia, Kungliga biblioteket
Ola Larsmo, författare och ledamot i PEN Internationals styrelse
Heléne Lööw, docent i historia, Uppsala universitet
Mikael Nydahl, översättare
Elisabeth Rachlew, professor emerita KTH, ordförande Akademiernas kommitté för mänskliga rättigheter
Grethe Rottböll, ordförande Författarförbundet
Kim Salomon, professor emeritus i historia, Lunds universitet
Niclas Sennerteg, författare och journalist
Maria Sjöberg, professor i historia, Göteborgs universitet
Michael Sohlman, ledamot av Kungliga Vetenskapsakademien
Gunnar Wetterberg, historiker och författare
Sven Widmalm, professor i idéhistoria, Uppsala universitet
Maria Ågren, professor i historia, Uppsala universitet
Klas Åmark, professor emeritus i historia, Stockholms universitet
Länken till uppropet i DN:
