TEMA: Det icke-ryska Ryssland: de dekoloniala litteraturerna
”Länge har vi gått till ryssarna för att få veta något om tatarerna, udmurterna – eller ukrainarna. Det är nu hög tid att vi börjar vänja om, och lyssnar till dem själva. Kanske kommer vi att få lära oss ett och annat om ryssarna på kuppen.”
Så skriver översättaren och redaktören Mikael Nydahl i ledaren till PEN/Opps nya nummer Det icke-ryska Ryssland: de dekoloniala litteraturerna, som riktar fokus mot minoriteter och minoritetsspråk i den Ryska federationen. Nydahl är gästredaktör för numret tillsammans med den i Sibirien födda, ukrainsk- och moldaviskättade poeten Galina Rymbu och den tatariska Berlinbaserade poeten Dinara Rasuleva.
– Att publicera författare som skriver på de här språken är viktigt eftersom deras litteratur har överskuggats av den ryska litteraturen och språket i decennier. Det finns en xenofobisk diskurs som har gjort ryska till det officiella och intellektuella språket, och alla andra språk till lantliga systrar och bröder. Också lagstiftningen förhindrar institutionellt stöd till de här språken. Därför har många skrivit på ryska, som jag, trots att de inte är ryssar eller har ryska som modersmål, säger Dinara Rasuleva i en intervju om arbetet med numret som går att läsa längre ner.
När numret nu lanseras finns tre texter publicerade, och under våren kommer fler att publiceras på www.penopp.org. Läs Mikael Nydahls ledare om hur den fullskaliga invasionen av Ukraina borde förändra vår blick på Ryssland och hur den både accelererat och fördjupat de dekoloniala kulturella processer som länge pågått i det tysta. Läs Dinara Rasulevas essä om förlusten av, och vägen tillbaka till, sitt modersmål tatariskan. Läs Elvina Vasiljevas dikt ”Kött” där den bittra eftersmaken av den ryska federationens kolonialism samsas med kärleken i en buljong.
Intervju med gästredaktör Dinara Rasuleva av Saga Wallander
Det här numret av PEN/Opp fokuserar på minoriteter och minoritetsspråk i Ryssland. Varför är det en viktig fråga?
– Jag skulle hellre kalla det ursprungsbefolkningarnas och de koloniserade folkens språk, eftersom termen ”minoritet” är problematisk i sig själv. Att publicera författare som skriver på de här språken är viktigt eftersom deras litteratur har överskuggats av den ryska litteraturen och språket i decennier. Det finns en xenofobisk diskurs som har gjort ryska till det officiella och intellektuella språket, och alla andra språk till lantliga systrar och bröder. Också lagstiftningen förhindrar institutionellt stöd till de här språken. Därför har många skrivit på ryska, som jag, trots att de inte är ryssar eller har ryska som modersmål. Några av oss kan ryska bättre än vårt eget språk. Somliga av oss har förlorat det egna språket helt. Många har använt ryska som sitt litterära språk eftersom läsarantalet blir större och för att ryskan ger dem en chans att få priser och översättas. Några har, som jag, aldrig trott att vi haft något annat alternativ än att skriva på ryska.
– Samtidigt har det hela tiden funnits personer som skrivit på sitt modersmål, men som varit osynliga på nationell och internationell nivå, eftersom de inte ingått i de priviligierade kulturella grupper som formas runt huvudstäderna och runt det ryska språket. Om vi tittar på statistiken är ryskan ett av de mest översatta språken i världen, medan den största delen av världen aldrig hört talas om tatariska, sacha, tjuvasjiska, basjkiriska, burjatiska, tuvaeller kalmuckiska. Listan kan göras lång. Dessa kulturer och språk skiljer sig både från den ryska och från varandra. Om de översattes oftare, eller alls, skulle de bidra till världskulturen med sina olika uppfattningar om vad liv och död, hem och hopp eller konst och litteratur är.
– För hundra år sedan, innan Sovjetunionen bytte språkpolitik, blomstrade den tatariska kulturen. Många texter från den tiden är skrivna på det arabiska alfabetet, och när Sovjetunionens regering tvingade alla turkiska språk att gå över till det kyrilliska alfabetet var det bara ett fåtal texter som ”översattes” till detta alfabet. De flesta av ursprungsbefolkningarnas språk är nära att dö ut. Och också för dem officiellt inte är det, som tatariskan, så sjunker antalet talare för varje år. Antalet tatarer som talar tatariska har sjunkit med 25 procent var tionde år sedan år 2000. Genom att synliggöra och uppskatta den här litteraturen kan vi uppmuntra dem som idag skriver på ryska, men hör till olika icke-ryska ursprungsbefolkningar, att försöka skriva på sina modersmål och på så vis bidra till att återuppliva sin egen litteratur.
Jag tror att få personer i väst tänker på Ryssland som en kolonialmakt, den uppfattningen kommer nog att förändras för dem som läser numret. Jag föreställer mig att det är ett ämne som kräver hårt arbete. Vad har varit den största utmaningen?
– Den största utmaningen är fortfarande att hitta och nå ut till alla som skriver på sina egna språk eller vill göra det, speciellt från ett dekolonialt perspektiv, istället för det dominerande sovjetiska, som är patriarkalt och monokulturellt. Det är en utmaning för att de flesta av de här personerna bor i regioner som inte är tillräckligt priviligierade för att bli synliga kulturellt, de saknar möjlighet att delta i de litterära evenemang som av hävd har ägt rum i Moskva och Sankt Petersburg. Också nu, när många av oss arbetar från utlandet, är det fortfarande mestadels samma krets av personer som känner varandra från de litterära instituten och huvudstädernas evenemang. Om jag inte haft privilegiet att flytta från Qazan till Berlin 2015 skulle inte jag heller haft tillgång till de sammanhang jag har nu, och heller inte gett den här intervjun.
Och så den motsatta frågan – vad har varit mest givande?
– Att hitta människor som delar liknande erfarenheter och kämpar med samma saker, att stötta och uppmuntra varandra har varit det mest givande sedan jag grundade TEL:L, laboratoriet för att skriva på glömda eller stulna ursprungsspråk. Vi visste så mycket om den ryska kulturen och så lite om varandras kulturer, till och med om de som är våra grannar. Att lära oss om våra likheter och skillnader, äta varandras mat och dela med oss av varandras mytologi, historia, språk, sånger och traditioner har varit en ovärderlig upplevelse.
PEN/Opp är Svenska PEN:s internationella nättidsskrift som syftar till att ge utrymme till författare och journalister som inte tillåts att publicera sig i sina hemländer. Den är idag en unik plattform för samtal om yttrandefrihet, litteratur, kultur och politik ur ett globalt perspektiv. De senaste numren har lyft författare i till exempel Gaza, Litauen och Kurdistan.
Foto av Tatyjaas Filippova. Ur serien »Birds«, fotografi, 2021
