Svenska PEN sörjer djupt sin före detta ordförande Thomas von Vegesack som gick bort i måndags kväll. Thomas bidrag till svenska och internationella PEN är ovärderligt. Här nedan några minnesord från två andra före detta ordföranden, Agneta Pleijel och Per Wästberg, som tack till vår kollega och vän.
När de mest levande går bort lämnas de kvarvarande i bestörtning. Så känns det vid budskapet om Thomas von Vegesacks död. Jag samarbetade med honom i bortåt ett decennium som medlem i svenska Pennklubben styrelse, medan han var klubbens ordförande. Förutom vänligheten och lidelsen minns jag särskilt Thomas stora och envisa mod.
Han drog sig aldrig för att säga sin mening, inte heller i obekväma sammanhang (som på 80-talet under officiella besök hos partistyrda pennklubbar i det då kommunistiska Östeuropa). Hans strid för yttrandefrihet och mänskliga rättigheter bestod aldrig av diplomatiska gester utan steg rakt ur hans personlighet. Han var kunnig, lidelsefull, ärlig, humoristisk och varm.
International PEN kan ses som en arena för hans bultande hjärta, men han själv var genom sina handlingar det hjärta som en sådan organisation verkligen måste ha för att kunna leva och verka. Många höll av Thomas von Vegesack och många lärde av honom. Till dem hör jag, i stor tacksamhet.
Agneta Pleijel
Thomas von Vegesack kom tidigt in i Svenska PEN som sekreterare då jag sedan några år var ordförande. Sedan var jag ordförande i International PEN och han i Svenska PEN – ett tätt samarbete blev självklart. När han ledde PENs kommitté för fängslade författare gjorde han en energisk insats som fortfarande sätter spår.
Hans engagemang var stort, hans beläsenhet vidsträckt. Hans patos för tryckfriheten genom tiderna dokumenterades i lärda verk som med sin ansamling av fakta och ingående resonemang blir svåra att överträffa. Han var långt mer temperamentsfull än hans lugna, nästan sammanbitna yttre gav vid handen.
Alexander Blokh, länge generalsekreterare i PEN, bad mig ofta söka lägga band på ”din koleriske baltiske baron” som då nyligen firat en födelsedag på Riddarhuset med flöjtspel av Lars Gustafsson och förbannelser från Jan Myrdal. Blokh hade en poäng såtillvida som Tomas på olika språk sturigt sökte driva igenom frågor som var dömda att stranda om man inte tog till diplomatiska förhandlingar och kompromisser. Ty PEN var och är likt FN: öst och nord och Medelhav kunde ha vitt skilda ståndpunkter, och hur största möjliga yttrandefrihet skulle förverkligas rådde det olika åsikter om. Författare tycker sällan om att bli helt eniga om någonting alls.
Jag hyllar, och saknar djupt, Thomas outtröttliga arbete för friheten att uttrycka sig vilka väderstreck det än gällde. Hos honom fanns inget lättsinne, inget större mått av humor, men desto mer av seg envishet, en grundlighet i argumenteringen liksom i hans forskning och en lidelse som han ibland uttryckte i torra juridiska termer för att lättare åstadkomma avsedd verkan.
Utan honom hade International PEN sett annorlunda ut och jag vill tro att arvet efter honom för närvarande både i Sverige och ute i världen förvaltas av goda krafter.
Per Wästberg
