Bernspriset på 20 000 kronor till en framstående Stockholmsskildrare har i år tilldelats Niklas Rådström. Priset delades ut den 17 mars vid en ceremoni i Spegelmatsalen på Berns i närvaro av ett femtiotal PEN-medlemmar. Kerstin M. Lundberg höll tal till pristagaren. Han svarade med ett spontant tal och läste sedan en egen text »Hur lång är sträckan mellan Norrmalmstorg och Tegelbacken?«

Tal till Niklas Rådström vid Bernsprisutdelningen 17 mars 2008

Några undrar kanske varför det är PEN-klubben som utser pristagaren och delar ut priset. Det är en lycklig förening av två bröder: 1963 var Johannes Edfelt ordförande i PEN-klubben och hans bror Arne Edfelt var direktör på Berns. Det är deras gemensamma förtjänst att vi har det här priset.

Och i år går det till en verkligt framstående stockholmsskildrare, nämligen Niklas Rådström. Så här lyder juryns motivering: »Till Niklas Rådström, som med en pojkes blick poetiskt och detaljsäkert fångat såväl Bellmans trånga gränder och det tidiga 1900-talets Stockholm som den egna barndomens kvarter kring Narvavägen och Vita Bergen. Hans djupa förtrogenhet med staden och dess historia fogar honom till raden av betydande Stockholmsskildrare.«

När man tittar på listan över tidigare pristagare så är det helt rätt att Niklas Rådström finns med här. Först i raden står Per Anders Fogelström. Han skrev också om ett svunnet Stockholm och han bodde däruppe i samma kvarter på Söder. Två år senare gick priset till Stig Claesson – Slas – en författare som Niklas Rådström har personliga band till. År 1976 fick Gustaf Rune Eriks priset, också han en finstämt vemodig stockholmsskildrare, tre år senare fick Per Wästberg priset. Och så har vi Heidi von Born, som även hon kan befolka sina stockholmsromaner med udda och ofta lite kantstötta personligheter.

När jag fick det fina uppdraget att dela ut priset funderade jag lite över hur Niklas Rådströms Stockholm ser ut i hans verk. Om man tittar först på de självbiografiska böckerna så är Stockholm i »Månen vet inte« för pojken Kristian, författarens alter ego, egentligen bara farmors våning på Odengatan, den är hela världen. Där finns berättelserna, fantasierna och drömmarna. Och Stockholm är bara några punkter utanför farmors fönster: snöflingorna över Observatorielunden, biografen runt hörnan på Sveavägen och Wallins speceriaffär lite högre upp på Odengatan, men det är också en natt med månförmörkelsen över Odenplan.

Och det finns gärna ett sånt där lite »magiskt« inslag i Niklas Rådströms stockholmsskildringar. I boken »Spårvagn på Vintergatan« bor pojken Johan vid Narvavägen och en kväll står han med sina föräldrar och tittar ut genom fönstret. Föräldrarna talar om Vintergatan, som de ser högt däruppe, men Johan tittar nedåt och tror att de talar om den snöiga Narvavägen – och då blir förstås 2:ans spårvagn, som kommer rasslande och blinkande i mörkret uppifrån Karlaplan, Karlavagnen.

På min väg hem från Radiohuset på kvällarna rundar jag Karlaplan alldeles vid Narvavägen och då brukar jag titta upp mot fasaderna på högra sidan av Narvavägen och fantisera om att jag ser Johan i nåt av fönstren. Men när jag läste om boken, insåg jag att jag tittat på fel sida av Narvavägen. Johan – och författaren Niklas Rådström – bodde på den vänstra sidan från Karlaplan sett.

Och i den senaste boken, »En handfull regn«, läser jag att det kvarteret är ett av Stockholms största: Narvavägen-Banérgatan-Karlavägen. Och innanför husfasaderna finns det mängder av gårdar och trapphus och portvalv och till och med ett järnstaket med några stänger borttagna så att man kan åla sig igenom – om man är liten förstås! Det blev under några år Niklas Rådströms rike att erövra. Det var hans Stockholm då, tillsammans med de gamla Klarakvarteren med tidningsredaktionerna, dit han fick följa med sin mamma och pappa ibland.

I »En handfull regn« beskrivs författarens uppväxt på Söder i Sofia församling, dit han flyttade med sin mamma när han var åtta år. Här vidgas verkligen reviret. Jag som jämt fick hålla mej inomhus i vår våning på Kungsholmen blir grön av avund när jag läser om hur Niklas Rådström och hans pojkkompisar kunde äga en bit av stan. Hur de gjorde hela Vitabergsparken till sitt lekområde: där var de spioner och detektiver runt Ceders café och spionerade på fyllegubbar och kärlekspar, där byggde de fördämningar om vårarna för smältvattnet och på Åsögatan spelade de rännstensboll. Jag undrar om stockholmsbarn nuförtiden har samma fantastiska frihet som den som beskrivs i boken? Hela tiden erövrade barnen mer och mer av omgivningarna.

Och min favoritskildring är när de en natt bestämmer sig för att gå ner på Hötorget för att se staden vakna, se hur det ljusnar och hur försäljarna reser sina stånd. De blev förstås haffade av polisen, och grälade på när de kom hem – men det måste ändå ha varit värt det Äventyret.

Tittar man sen på en av de historiska romanerna, »Vänd ditt timglas«, som utspelar sej på Bellmans och Gustav III:s tid, så är det också en pojke som rör sej så där fritt och hemtamt i sin del av Stockholm, nämligen Gamla stan. Men här kan författaren inte bygga på egna minnen, utan här måste han ha läst in sej på miljön, fast på ett sånt sätt att man verkligen befinner sej där tillsammans med huvudpersonen Johan. Han som rör sej bland bodarna och kaffeskänkerierna i gränderna och marknadsstånden på Kornhamnstorg. Han som hör smattret av seglen nerifrån Skeppsbron och känner fuktlukten i husen. Han som upplever skränande roddarmadamer, vindragare och latrinkärror. Här fladdrar också slängkappor i gränden och en vit mask lyser till. Vi befinner ju oss i tiden för mordet på Gustav III.

Så här känns det som om Niklas Rådström hållit på hela tiden för att utvidga sitt Stockholm både geografiskt och i tiden. Om man sen

lyssnar på den Stockholmskantat som Niklas skrev orden till, och Johan Hammerth musiken, när Stockholm var kulturhuvudstad 1998, så ser man hur han där har famnat hela Stockholm och låter dåtid och nutid smälta samman i ett enda stort presens.

Så jag skulle vilja säja så här: »Årets Bernspris går till pojken som erövrade hela Stockholm – Niklas Rådström«.

Kerstin M. Lundberg

Niklas Rådström, Kersin M. Lundberg och Björn Linnell