Roberto Saviano om Tucholskypristagaren Lydia Cacho

Etikens makt

Lydia Cacho är ett föredöme för alla som vill bedriva journalistik. Hon är en modig kvinna som har uthärdat fängelse och tortyr för att försvara en minoritet som ingen lyssnade till, för att göra folk uppmärksamma på de övergrepp som kvinnor och barn utsätts för i Mexiko och i världens fattigaste delar. Hon har förmedlat information där ingen tidigare fanns att få och har djärvt utsatt sig för enorma risker genom att ange storföretagare och politiker.

Jag har riktat mina anklagelser mot den organiserade brottsligheten. Jag har öppnat fönster som visat på samröret mellan den organiserade brottsligheten och politiken, men jag har inte explicit angripit min regering. Jag hotas av camorran men jag försvaras av den italienska staten.

Lydia Cacho har utstått ett orättfärdigt fängelsestraff, hon har hotats och torterats i skrämselsyfte för att sedan kunna konstatera att hennes anklagelser var välgrundade.

Betydelsen av hennes vittnesmål har universell giltighet. Överallt där staten är svag, överallt där det finns utrymme för kriminalitet, blir kvinnor och barn de första offren. Handeln med och utnyttjandet av människor är det mest primitiva brottet som, till skillnad från handeln med vapen och droger, ger skyhöga vinstmarginaler och innebär begränsade risker.

PEN-klubbens erkännande av Lydia Cacho är en djupt civiliserad handling.

Roberto Saviano
kulturen@expressen.se
översättning: Björn Wiman

Gripna kvinnoaktivister i Iran

Massood Mafan om de gripna kvinnoaktivisterna i Iran. Söndagen 4 mars 2007 slog polisen i Iran till mot ett femtiotal kvinnor som samlats utanför domstolen i Teheran för att visa sitt stöd åt de fem kvinnoaktivisterna som åtalats för att den 12 juni 2006 ha organiserat en manifestation som förespråkat jämställdhet och upphävandet av kvinnoförnedrande lagar.

Susan Tahamasbi, Parvin Ardelan, Noshin Ahmadi Khorasani, Shahla Entesari och Fariba Davoodimohajer har anklagas för att har fört »propaganda mot den islamiska regimem, försökt gå emot mot landets säkerhet samt deltagit i illegala demonstrationer«.

Före demonstrationen den 12 juni 2006 hade mer än 754 kvinnor skrivit under uppropet som bland annat krävde: upphävandet av mannens rätt att ha flera fruar, samma rättigheter för kvinnor som för män när det gäller äktenskap, upphävandet av all diskriminering på arbetsmarknaden.

Fredagen den 2 mars 2007 skrev så ett tiotal kvinnor under ännu ett upprop i samband med internationella kvinnodagen den 8 mars. I detta kritiseras regeringen för att driva en icke-fredlig politik istället för att föra en demokratisk diplomati med mänskliga rättigheter i fokus.

Kvinnorna som arresterades den 4 mars 2007 var följande: Fatemeh Govaraeei, Mahbobeh Abasgholizadeh, Nilofar Golkar, Maryam Mirza, Maryam Hosseinzadeh, Nahid Jafari, Mino Mortazi, shahla Entesari, Azadeh Forghani, Zila Baniyaghob, Mahbobeh Hosseinzadeh, Nahid Entesari, Asieh Amini, Shadi Sadr, Saghi Laghaei, Alnar Ansari, Sara Imanian, Jelveh Javaheri, Zara Amjedian, Zeynab Peghanbarzadeh, Nasrin Afzali, Mahnaz Mohamadi, Somayeh Farid, Farideh Entesari, Rezvan, Moghadam, Sara Loghmani, Parvin Ardelan, Maryam Ahmadi khorasani, Nahid Keshavarz, Parasto Dokohaki samt Susan Tahamasbi.

Bland dem har Parvin Ardelan, Asieh Amini, Parasto Dokohaki och Shadi Sadr varit på Sverigebesök vid olika kvinnokonferenser. Shadi Sadr deltog 2002 i en paneldebatt där hon tillsammans med Anna Lindh diskuterade kvinnors situation i Mellanöstern. Asieh Amini deltog 2004 i ett arrangemang av Svenska Pen och ABF Stockholm i samband med internationella kvinnodagen. De senaste månaderna har Asieh Amini kämpat för att rädda Delara Daarabi, flickan som 17 år gammal anklagades för mord på sin fars kusin och dömdes till döden.

Några dagar senare släppte polisen samtliga kvinnor mot borgen förutom Shadi Sadr och Mahbobeh Abasgholizadeh. Det är de som nu åtalas. Att myndigheterna i Teheran en gång för alla vill tysta kvinnorörelsen i Iran blir allt mer uppenbart. Irans kvinnor behöver just nu stöd från omvärlden. Irans kvinnor är idag i fara. Men även det fria ordet: publiceringar har stoppats och förläggarföreningen i Tehran har protesterat mot den censur som aktivt bedrivs i Iran. Som protest har förläggarföreningen i Teheran bestämt att inte delta i bokmässan som snart ska öppnas.

Massood MafanFörläggare Läs mer på Internationella PENs webbplats, där du även kan skriva under protestbrev.

Författare och människorättsaktivist fängslad i Turkiet sedan julafton

Svenska PENs styrelse vill uttrycka sin djupa oro över den tystnad som råder kring de senaste inskränkningar av yttrandefrihet och grundläggande demokratiska rättigheter som drabbat Turkiet – ett land i beredskap att inleda förhandlingar om medlemskap i den Europiska Unionen.

Svenska PEN vill, liksom internationella PEN, särskilt fästa uppmärksamheten på arresterandet av författaren, PEN-medlemmen och människorättsaktivisten Muharrem Erbey, som fängslades på julafton 2009 och sedan dess suttit häktad utan rättegång. Erbey greps i samband med en våg av arresteringar av politiker med kurdisk bakgrund, varav flertalet anklags för samröre med den förbjudna organisationen PKK. Det finns dock skäl att tro att flera av de arresterade häktats på grundval av att de hävdat den kurdiska folkgruppens rättigheter, inte minst rätten att tala och skriva sitt eget språk.

Muharrem Erbey (f 1969) har i många år arbetat som jurist och är en av ledarna för människorättsorganisationen IHD. Han har särskilt intresserat sig för kurdernas rättigheter och har publicerat två novellsamlingar och en antologi med texter på det kurdiska språket. Han har också forskat i vad som hänt med de kurdiska aktivister som ”försvunnit” under de senaste tjugo åren. När Erbey arresterades i december passade myndigheterna på att beslagta allt det material på IHD:s kontor i Diyabakir som man samlat rörande paramilitära avrättningar och ”försvinnanden”.

Vad som är särskilt oroande är att flera oberoende bedömare i Turkiet menar att Erbey kan ha arresterats också på grund av den föreläsningsverksamhet han hållit i olika europeiska parlament om kurdernas situation. Han besökte så sent som i oktober den svenska riksdagen. Men det som bekymrar PEN är tystnaden i europeiska och även svenska medier kring arresterandet av en framstående människorättsjurist, som nu suttit fängslad i över en månads tid utan att ställas inför rätta. Frågan gäller naturligtvis Erbeys person, men även grundläggande villkoren för demokratisk verksamhet i ett land som snart kan vara medlem i EU.

Läs Erbeys brev från fängelset här.

2008 års Tucholskypristagare: Lydia Cacho

2008 tilldelades den mexikanska författaren och journalisten Lydia CachoSvenska PENs Tucholskystipendium.

Lydia Cacho har skrivit ett antal böcker där hon bland annat avslöjat högt uppsatta politikers och inflytelserika affärsmäns korruption. Hon har avslöjat pedofili, trafficking, barnprostitution. Hon är mordhotad och lever under bevakning.

Tucholskystipendiet delas årligen ut av Svenska PEN till en förföljd, landsflyktig, hotad författare eller publicist. Det är uppkallat efter författaren Kurt Tucholsky som i början av 1930-talet kom till Sverige på flykt undan nazisterna i Hitlers Tyskland. I väntan på uppehållstillstånd begick Kurt Tucholsky självmord 1935. Han ligger begravd i Mariefred.

Det gemensamma för mottagare av stipendiet är att de varit förföljda, förtryckta fängslade eller hotade till livet för att makthavarna ville tysta deras författarröster.

Lydia Cacho har på grund av sina avslöjande reportage i press och i böcker varit fängslad och torterad. Hon vet att hon närsomhelst kan bli mördad i ett land där man under 2008 dödade 7 författare och journalister. Den senaste att mördas innan Cacho mottog sitt pris var Miguel Angel Villagómes Valle, redaktör och journalist, som sköts natten till den 9 oktober 2008. Han blev 29 år.

Tack vare stöd från Svenska Unescorådet kunde Lydia Cacho komma till Stockholm för att motta sitt stipendium. Hon medverkade vid manifestationen i samband med Fängslade Författares dag, den 15 november i Stockholm, på "Forum ­ nutidsplats för kultur, där prisutdelningen också ägde rum.

Priset delades ut av Sveriges Demokratiambassadör Maria Leissner.

Niklas Rådström tilldelas Bernspriset 2008

Bernspriset på 20 000 kronor till en framstående Stockholmsskildrare har i år tilldelats Niklas Rådström. Priset delades ut den 17 mars vid en ceremoni i Spegelmatsalen på Berns i närvaro av ett femtiotal PEN-medlemmar. Kerstin M. Lundberg höll tal till pristagaren. Han svarade med ett spontant tal och läste sedan en egen text »Hur lång är sträckan mellan Norrmalmstorg och Tegelbacken?« 

Tal till Niklas Rådström vid Bernsprisutdelningen 17 mars 2008 

Några undrar kanske varför det är PEN-klubben som utser pristagaren och delar ut priset. Det är en lycklig förening av två bröder: 1963 var Johannes Edfelt ordförande i PEN-klubben och hans bror Arne Edfelt var direktör på Berns. Det är deras gemensamma förtjänst att vi har det här priset. 

Och i år går det till en verkligt framstående stockholmsskildrare, nämligen Niklas Rådström. Så här lyder juryns motivering: »Till Niklas Rådström, som med en pojkes blick poetiskt och detaljsäkert fångat såväl Bellmans trånga gränder och det tidiga 1900-talets Stockholm som den egna barndomens kvarter kring Narvavägen och Vita Bergen. Hans djupa förtrogenhet med staden och dess historia fogar honom till raden av betydande Stockholmsskildrare.« 

När man tittar på listan över tidigare pristagare så är det helt rätt att Niklas Rådström finns med här. Först i raden står Per Anders Fogelström. Han skrev också om ett svunnet Stockholm och han bodde däruppe i samma kvarter på Söder. Två år senare gick priset till Stig Claesson – Slas – en författare som Niklas Rådström har personliga band till. År 1976 fick Gustaf Rune Eriks priset, också han en finstämt vemodig stockholmsskildrare, tre år senare fick Per Wästberg priset. Och så har vi Heidi von Born, som även hon kan befolka sina stockholmsromaner med udda och ofta lite kantstötta personligheter. 

När jag fick det fina uppdraget att dela ut priset funderade jag lite över hur Niklas Rådströms Stockholm ser ut i hans verk. Om man tittar först på de självbiografiska böckerna så är Stockholm i »Månen vet inte« för pojken Kristian, författarens alter ego, egentligen bara farmors våning på Odengatan, den är hela världen. Där finns berättelserna, fantasierna och drömmarna. Och Stockholm är bara några punkter utanför farmors fönster: snöflingorna över Observatorielunden, biografen runt hörnan på Sveavägen och Wallins speceriaffär lite högre upp på Odengatan, men det är också en natt med månförmörkelsen över Odenplan. 

Och det finns gärna ett sånt där lite »magiskt« inslag i Niklas Rådströms stockholmsskildringar. I boken »Spårvagn på Vintergatan« bor pojken Johan vid Narvavägen och en kväll står han med sina föräldrar och tittar ut genom fönstret. Föräldrarna talar om Vintergatan, som de ser högt däruppe, men Johan tittar nedåt och tror att de talar om den snöiga Narvavägen – och då blir förstås 2:ans spårvagn, som kommer rasslande och blinkande i mörkret uppifrån Karlaplan, Karlavagnen. 

På min väg hem från Radiohuset på kvällarna rundar jag Karlaplan alldeles vid Narvavägen och då brukar jag titta upp mot fasaderna på högra sidan av Narvavägen och fantisera om att jag ser Johan i nåt av fönstren. Men när jag läste om boken, insåg jag att jag tittat på fel sida av Narvavägen. Johan – och författaren Niklas Rådström – bodde på den vänstra sidan från Karlaplan sett. 

Och i den senaste boken, »En handfull regn«, läser jag att det kvarteret är ett av Stockholms största: Narvavägen-Banérgatan-Karlavägen. Och innanför husfasaderna finns det mängder av gårdar och trapphus och portvalv och till och med ett järnstaket med några stänger borttagna så att man kan åla sig igenom – om man är liten förstås! Det blev under några år Niklas Rådströms rike att erövra. Det var hans Stockholm då, tillsammans med de gamla Klarakvarteren med tidningsredaktionerna, dit han fick följa med sin mamma och pappa ibland. 

I »En handfull regn« beskrivs författarens uppväxt på Söder i Sofia församling, dit han flyttade med sin mamma när han var åtta år. Här vidgas verkligen reviret. Jag som jämt fick hålla mej inomhus i vår våning på Kungsholmen blir grön av avund när jag läser om hur Niklas Rådström och hans pojkkompisar kunde äga en bit av stan. Hur de gjorde hela Vitabergsparken till sitt lekområde: där var de spioner och detektiver runt Ceders café och spionerade på fyllegubbar och kärlekspar, där byggde de fördämningar om vårarna för smältvattnet och på Åsögatan spelade de rännstensboll. Jag undrar om stockholmsbarn nuförtiden har samma fantastiska frihet som den som beskrivs i boken? Hela tiden erövrade barnen mer och mer av omgivningarna. 

Och min favoritskildring är när de en natt bestämmer sig för att gå ner på Hötorget för att se staden vakna, se hur det ljusnar och hur försäljarna reser sina stånd. De blev förstås haffade av polisen, och grälade på när de kom hem – men det måste ändå ha varit värt det Äventyret. 

Tittar man sen på en av de historiska romanerna, »Vänd ditt timglas«, som utspelar sej på Bellmans och Gustav III:s tid, så är det också en pojke som rör sej så där fritt och hemtamt i sin del av Stockholm, nämligen Gamla stan. Men här kan författaren inte bygga på egna minnen, utan här måste han ha läst in sej på miljön, fast på ett sånt sätt att man verkligen befinner sej där tillsammans med huvudpersonen Johan. Han som rör sej bland bodarna och kaffeskänkerierna i gränderna och marknadsstånden på Kornhamnstorg. Han som hör smattret av seglen nerifrån Skeppsbron och känner fuktlukten i husen. Han som upplever skränande roddarmadamer, vindragare och latrinkärror. Här fladdrar också slängkappor i gränden och en vit mask lyser till. Vi befinner ju oss i tiden för mordet på Gustav III. 

Så här känns det som om Niklas Rådström hållit på hela tiden för att utvidga sitt Stockholm både geografiskt och i tiden. Om man sen 

lyssnar på den Stockholmskantat som Niklas skrev orden till, och Johan Hammerth musiken, när Stockholm var kulturhuvudstad 1998, så ser man hur han där har famnat hela Stockholm och låter dåtid och nutid smälta samman i ett enda stort presens. 

Så jag skulle vilja säja så här: »Årets Bernspris går till pojken som erövrade hela Stockholm – Niklas Rådström«.

Kerstin M. Lundberg

Niklas Rådström, Kersin M. Lundberg och Björn Linnell

Foto © Shirvan Nuray Sarikaya 

Protest mot gripandet av Parvin Ardalan

Den iranska journalisten och kvinnorättskämpen Parvin Ardalan greps på Teherans flygplats och hindrades flyga till Stockholm där hon på torsdag ska ta emot årets Olof Palme-pris. 

Parvin Ardalan var på 90-talet med och grundade Women’s Cultural Centre i Teheran, ett centrum för diskussion, dokumentation och analys av kvinnofrågan i Iran. Hon är redaktör för centrets nättidning Zanestan och en av initiativtagarna till den pågående kampanjen för att samla in en miljon namnunderskrifter med krav på iranska kvinnors lika rättigheter. 

I april 2007 dömdes hon till tre års fängelse för att »ha hotat statens säkerhet«. Domen har överklagats, och hon har därför ännu inte avtjänat straffet. 

Parvin Ardalan tilldelades årets Olof Palme-pris »för sitt engagemang och enträgna arbete för en demokratins och dialogens väg i en konfliktfylld region«. 

Svenska Pen, Publicistklubben och Reportrar utan gränser protesterar kraftigt mot att Parvin Ardalan har stoppats när hon skulle flyga till Stockholm för att ta emot ett av Sveriges mest prestigefyllda människorättspriser. Vi kräver att de iranska myndigheterna omprövar sitt beslut och tillåter Parvin Ardalan att resa till Sverige och även låter henne återvända hem efter prisutdelningen.

Stig Fredrikson, ordförande Publicistklubben

Björn Linnell, ordförande Svenska PEN

Gunnel Werner, ordförande Reportrar utan gränser

Beckmans + Svenska PEN presenterar reklamfilmer

Under januari och februari visar SF en reklamfilm på sina biografer runt om i landet som är producerad av Beckmans reklamstudenter för Svenska PEN-klubben. Studenterna i nuvarande Reklam och grafisk form 3 fick under våren 2007 i uppdrag att producera 30-sekunders reklamfilmer för Svenska PEN. Syftet var att skapa uppmärksamhet kring organisationens verksamhet samt att få erfarenhet av reklamfilmsproduktion. Tanken var också att filmerna skulle visas på tv, bio, eller någon annan kommunikationskanal. 

Sammanlagt fyra filmer producerades. Den som SF valt att visa heter »Pen in the ass« och gjordes av Igor Zimmermann, Mikael Sol, Elin Skogkvist och Anna Söderberg. 

De övriga filmerna heter »Tecknade pennor«, »Skrivmaskin«, och »Brinnande penna«. Handledare i projektet var Lars Fuhre (kursansvarig), Thomas Magnusson, Fredrik Horn, Måns Mårlind, Camilla Geijer, Johan van der Schoot och Lotta Mårlind. Tack till produktionsbolagen Esteban, Jesper Koothoufd, Pinguin, Anders Stjernström och EFTI. 

Från Svenska PEN deltog Björn Linnell, Maria Modig, Birgitta Öhman m fl. Ett speciellt tack till författaren Faraj Baraktar. 

PEN är en politiskt oberoende ideell organisation vars medlemmar är författare, förläggare, översättare och journalister som stöder det fria ordet. Idag har Svenska PEN ca 500 medlemmar. Att stödja författare som hotas eller fängslats är själva kärnan i verksamheten. 

Läs mer: http://www.beckmans.se/aktuellt/beckmans-plus-svenska-pen

Länkar till reklamfilmerna finner du här:

Pen in the ass

Brinnande penna

Skrivmaskin

Tecknade pennor